For att ta sig fran Alajuelita och in till San José centrum tar det ca 20-30 minnter. Denna resa har jag gjort ett antal gangerdenna veckan och darfor spenderat en del tid pa diverse bushallplatser. Ofta kanns tiden man star och vantar pa bussar, tag, forsenade manniskor eller bara pa att klockan ska bli lite mer som ganska sa daligt investerad tid. Men. Ser man sig lite omkring far man ofta se bade det ena och det andra. Darfor tycker jag, for det mesta, att det kan vara ganska trevligt att vanta pa bussen. Senaste dagarna har mitt bussvantande gett foljande iaktagelser.
AGGMYSTERIER
Igar sag jag en skapbil som korde forbi i full fart med alla dorrar oppna. I bilens innanmate gomde sig agg. Ett antal hoga staplar med agg. Hur nagon lyckas kora en skapbil full med agg uatn att komma fram till slutdestinationen med lastutrymmet fullt av aggrora ar ett mysterium, da det finns ett och annat hal i vagen och trafiken ar, minst sagt, kaotisk.
Med tanke pa mina formagor som chauffor (forsta och enda gangen jag korde mopen hamnade jag i en husvagg...) sa ska jag nog halla mig borta fran aggtransporter har i Costa Rica.
Har dessutom sett en glassbil, fast aggbil. Den spelade visserligen ingen kack melodi men hade likafullt en megafon pa taket som hogt och ljudligt pakallade grannskapets uppmarksamhet. Inte illa.
JOBBIGA KULTURKROCKAR
Allt ar saklart inte frid och frojd. Foljade ar ett typiskt exempel pa en jobbig kulturkrock.
Folk slar sina barn. Jag har sett det hemma hos folk - folk som daskar till sina barn nar de inte lyder. Och imorse sag jag det pa gatan. Kvinnan som saljer tidningar alldeles bredvid busshallplatsen blev trott pa sin gnalliga son - klatch. Ingen hojer pa ogonbrynet ens en millimeter.
Samtidig sa var en av gardagens storsta nyhter pa TV en filmsekvens som lackt ut fran skola dar lararen pa ett ganska brutalt och systmatiskt satt slog sina elever.
Jag kan inte tycka annat an att det ar dubbelmoral - men det verkar jag vara relativt ensam om.
VIGA PENSIONARER
Ar det mahanda allt detta katolska knabojandet i kyrkan som haller pensionarerna spenst vid liv? Bussarna har ar inte direkt handikappanpassade - aven om jag sett nagra med rullstols-/barnvagnasramp. Trots detta skuttar till synes skraltiga gubbar och gummor upp for hoga trappsteg som jag och mitt skrapade kna har svart att fixa. Imponerande!
lördag 25 september 2010
måndag 20 september 2010
har hjalper oss bara gud eller anglarna.
Jag hade turen att vara pa Casa Abierto, barnverksamheten i kyrkan i Alajuelita, nar arkebiskop Anders och ett par andra ur den svenska delegationen kom pa besok. Jag fick hora historien bakom Casa Abiertos verksamhet (den verksamhet som jag troligtvis kommer tillbringa mycket tid i under min tid har i Alajuelita) och det stora behovet av en trygg och saker plats for barnen under dagarna da deras foraldrar arbetar.
Jag fick aven folja med pa en rundvandring i omradet. Alajuelita ar gtenerellt ett omrade som praglas av fattigdom, med mycket invadrare och tora sociala problem (vilket saklart inte ar ett resultat av varandra, men andock problematiskt). Gar man en bit bort fran kyrkan och mina vardar Jeannette och Pedros hus kommer man till ett omrade som kallsa Las Piñas. Har firade kyrkan sina forsta gudstjanserinnan man flyttade till kyrkans nuvarandelokaler. I Los piños bestar bebyggelsen till storsta delen av hus byggda i korrungerad plat, mellan vilak det slingrar sig sma leriga stigar. Hur invanarna tar sig dram under eftermiddagarnas regn ar en verklig gata. Alkohol, droger, kriminalitet och tonarsgraviditeter ar ett allt for vanligt instag vardagen har. Men som alltid – kontraster, kontraster. Ur platskjulen kommer skinande rena barn. Hur kvinnorna (for det ar kvinnorna som star fñr arbetet i hemmet har) lycket fa dygnets timmar att racka till annat an tvatt, ar en annan gata. Och overallt sticker exotiska blommor i bjarta, lysande farger fram. Rubirken pa detta inlagg var ett svar fran en av kvinnorna som var med under vandringen pa fragan om hur det gar med alla kablar som hanger i en enda rora mellan husen under de askvader som har kan bli minst sagt kraftiga.
Manga intryck att smalta, saklart. Det ar sa langt fran vart eget ordnade Sverige. Jag stror att alla de skrammande manga svenska som rostade pa Sverigedemokiraterna i sondagens val hade matt bra av att komma hit och tvingas oppna sina ogon genom motet men manninskorna har. Inte bara pa avstand betrakta och dra felaktiga slutsatser utan verkligen mota dem och fa hora deras berattelser och oden. Fast en resa till Costa Rica vore att kosta pa dem allt for mycket (och tank pa all koldioxid flygplanen skulle avge) – det racker med att de beger sig till ett omrade i narheten som skiljer sig fran det egna vana, trygga. For manniskor ar manniskor overallt, oavsett om de bor i Los Piños, Vaxjo, Stockholm eller Tomelilla.
Jag fick aven folja med pa en rundvandring i omradet. Alajuelita ar gtenerellt ett omrade som praglas av fattigdom, med mycket invadrare och tora sociala problem (vilket saklart inte ar ett resultat av varandra, men andock problematiskt). Gar man en bit bort fran kyrkan och mina vardar Jeannette och Pedros hus kommer man till ett omrade som kallsa Las Piñas. Har firade kyrkan sina forsta gudstjanserinnan man flyttade till kyrkans nuvarandelokaler. I Los piños bestar bebyggelsen till storsta delen av hus byggda i korrungerad plat, mellan vilak det slingrar sig sma leriga stigar. Hur invanarna tar sig dram under eftermiddagarnas regn ar en verklig gata. Alkohol, droger, kriminalitet och tonarsgraviditeter ar ett allt for vanligt instag vardagen har. Men som alltid – kontraster, kontraster. Ur platskjulen kommer skinande rena barn. Hur kvinnorna (for det ar kvinnorna som star fñr arbetet i hemmet har) lycket fa dygnets timmar att racka till annat an tvatt, ar en annan gata. Och overallt sticker exotiska blommor i bjarta, lysande farger fram. Rubirken pa detta inlagg var ett svar fran en av kvinnorna som var med under vandringen pa fragan om hur det gar med alla kablar som hanger i en enda rora mellan husen under de askvader som har kan bli minst sagt kraftiga.
Manga intryck att smalta, saklart. Det ar sa langt fran vart eget ordnade Sverige. Jag stror att alla de skrammande manga svenska som rostade pa Sverigedemokiraterna i sondagens val hade matt bra av att komma hit och tvingas oppna sina ogon genom motet men manninskorna har. Inte bara pa avstand betrakta och dra felaktiga slutsatser utan verkligen mota dem och fa hora deras berattelser och oden. Fast en resa till Costa Rica vore att kosta pa dem allt for mycket (och tank pa all koldioxid flygplanen skulle avge) – det racker med att de beger sig till ett omrade i narheten som skiljer sig fran det egna vana, trygga. For manniskor ar manniskor overallt, oavsett om de bor i Los Piños, Vaxjo, Stockholm eller Tomelilla.
söndag 19 september 2010
biskopar pa rad och ett nytt hem.
Biskop Melvin fran ILCO och arkebiskop Anders fran Svenska kyrkan
Den ekologiska tradgard som anlagts
till minne av Lilly - en av kyrkans grundare
som invigdes under sondagens massa.
Handelserika dagar. I lordags Misa Inclusiva tillsammans med den svenska delegationen, idag massa dar samarbetsavtalet mellan ILCO och svenska kyrkan, och ILCO och Vaxjo stift underteckandes en andra gang av respektive biskopar.
Det var tva fina gudstjanser, moten mellan Sverige och Costa Rica som genererade nya tankar om hur vi ar kyrka.
Ar nu hemma hos min familj dar jag ska bo en manad. Jag har hamnat i Alajuelita, en forort till San José, hemma hos Jaeannette och Pedro. Det kommer med storsta sakerhet bli en spannande manad har. Om inte annat kommer jag forhoppningsvis prata betydligt battre spanska innan jag lamnar Alajuelita, nu nar jag inte kan fuska och fa hjalp av mina svenska resekompisar nar jag inte forstar.
fredag 17 september 2010
en liten kulturkrock
konsten att kopa telefonkort ser olika ut i olika lander. Las garna min reskompis Joakims inlagg om gardagens aventyr: http://denrikakusten.blogspot.com/2010/09/berattelsen-om-att-kopa-telefonkort.html
onsdag 15 september 2010
gladje, delande, narvaro
Nu har vi varit har i en vecka. Bara! Det kanns som sa mycket langre.
Har en veckas sprakskola i Coronado som ligger strax utanfor San José. Det ar minst sagt valbehovligt. De spanska orden fastnar latt pa tungan.
Veckan som gatt har vi forst och framst bekantat oss men spraket, kandet och kyrkan. Det har varit intressant och spannande att hora om att det arbeta som ILCO gor. Kyrkan har mycket utatriktat arbete som riktar sig till de mest utsatta grupperna i samhallet, framforallt mot atta olika fokusomraden - kvinnor, ungdomar, barn, ursprungsbefolkning, ekologisk odling/jordbruksbefolkning, HIV/aids och sexuella minoriteter, migranters rattigheter och katastrofarbete (lag garna mer pa http://www.ilcocr.org). Speciellt spannande ar arbetet med HBTI-fragor som sticker i ogonen pa manga har. Ca 70% av befolkningen i Costa Rica raknar sig som katoliker, inklusive presidenten som samarbeter valdigt nara den katolska kyrken och delvis gick till val pa de vardekonservativa fragorna.
I torsags fick vi vara med om var forsta Misa Inclusiva, den inklusiva massan som ar utformad speciellt for att inkludera manniskor som raknar sig till gruppen HBTI (Homo-bi-trans-interesxuella). Det var en harlig upplevelse! Trots att majoritetn av orden foll bort genom bristande sprakkunskaper var det en gusdtjanst fylld av varme och narhet. Alla deltagare sitter i en ring runt altaret och efter bibellasning far den som vill dela dina tankar om texten och reflektera over den i forhallande till sitt eget liv - nagot som deltagarna garna gjorde. Det forekommer aven ljustandning dar man - om man vill - far dela varfor man tander sitt ljus och darmed dela sina boner med de andra i rummet. Samma oppenht och narvara fanns i sondagens gusdtjanst i forsamlingen San Sebastián. ILCOs kyrkor ar sma - praktiskt taget ett rum med ett kors pa vaggen. Det ar minst sagt en kontrast mot de stora pampiga katolska katedralerna som finns har, eller mot vara kyrkor hemma for den delen. Man kan inte annat an bli insprierad av ILCO och alla medarbetare och medlemmar som finns knutna till kyrkan. De gor ett fanatstiskt jobb och lagger ner sa mycket engagemang i allt de gor. Gladje, delande och narvaro ar de ord som forst dyker upp nar jag tanker pa kyrkan. En ordlista som sakert kommer att utokas under min vistelse har.
Pa lordag ska vi fira Misa Inclusiva tillsammans med den svenska delegationen med arkebiskop Anders i spetsen som just nu ar pa besok har. Och pa sondag ska det firas stor gemensam massa tillsammans med alla forsamlingar som finns runt om i landet, och den svenska delegationen saklart. Det ska roligt! Efter massan ska vi sedan folja med ut till de forsamlinga dar vi sen ska tillbringa den kommande manaderna, men vilka de blir och vad vi ska gora dar, det vet vi inte annu. Spannande!
Har en veckas sprakskola i Coronado som ligger strax utanfor San José. Det ar minst sagt valbehovligt. De spanska orden fastnar latt pa tungan.
Veckan som gatt har vi forst och framst bekantat oss men spraket, kandet och kyrkan. Det har varit intressant och spannande att hora om att det arbeta som ILCO gor. Kyrkan har mycket utatriktat arbete som riktar sig till de mest utsatta grupperna i samhallet, framforallt mot atta olika fokusomraden - kvinnor, ungdomar, barn, ursprungsbefolkning, ekologisk odling/jordbruksbefolkning, HIV/aids och sexuella minoriteter, migranters rattigheter och katastrofarbete (lag garna mer pa http://www.ilcocr.org). Speciellt spannande ar arbetet med HBTI-fragor som sticker i ogonen pa manga har. Ca 70% av befolkningen i Costa Rica raknar sig som katoliker, inklusive presidenten som samarbeter valdigt nara den katolska kyrken och delvis gick till val pa de vardekonservativa fragorna.
I torsags fick vi vara med om var forsta Misa Inclusiva, den inklusiva massan som ar utformad speciellt for att inkludera manniskor som raknar sig till gruppen HBTI (Homo-bi-trans-interesxuella). Det var en harlig upplevelse! Trots att majoritetn av orden foll bort genom bristande sprakkunskaper var det en gusdtjanst fylld av varme och narhet. Alla deltagare sitter i en ring runt altaret och efter bibellasning far den som vill dela dina tankar om texten och reflektera over den i forhallande till sitt eget liv - nagot som deltagarna garna gjorde. Det forekommer aven ljustandning dar man - om man vill - far dela varfor man tander sitt ljus och darmed dela sina boner med de andra i rummet. Samma oppenht och narvara fanns i sondagens gusdtjanst i forsamlingen San Sebastián. ILCOs kyrkor ar sma - praktiskt taget ett rum med ett kors pa vaggen. Det ar minst sagt en kontrast mot de stora pampiga katolska katedralerna som finns har, eller mot vara kyrkor hemma for den delen. Man kan inte annat an bli insprierad av ILCO och alla medarbetare och medlemmar som finns knutna till kyrkan. De gor ett fanatstiskt jobb och lagger ner sa mycket engagemang i allt de gor. Gladje, delande och narvaro ar de ord som forst dyker upp nar jag tanker pa kyrkan. En ordlista som sakert kommer att utokas under min vistelse har.
Pa lordag ska vi fira Misa Inclusiva tillsammans med den svenska delegationen med arkebiskop Anders i spetsen som just nu ar pa besok har. Och pa sondag ska det firas stor gemensam massa tillsammans med alla forsamlingar som finns runt om i landet, och den svenska delegationen saklart. Det ska roligt! Efter massan ska vi sedan folja med ut till de forsamlinga dar vi sen ska tillbringa den kommande manaderna, men vilka de blir och vad vi ska gora dar, det vet vi inte annu. Spannande!
torsdag 9 september 2010
Framme!
Jordgubbar till frukost vager upp ris och bonor tre ganger om dagen.
Jag befinner mig just nu pa ILCOs - Igelsa Lutherana Costariccense - kontor i Costa Ricas Huvudstad San José. Sedan ankomsten sent pa tisdag kvall har vi hunnit bli hjartligt valkommanande och sa smatt introucerade till kyrkan, staden och landet. De delar av San josé jag hitills satt ar lagom kaotiska och fyllda av farger, formern och liv. Ikvall ska vi fira Misa Inclusiva, en gudstjanst speciellt utformad for att just inkuldera HBT-personer, en grupp som annars ar valdigt utsatta i samhallet.
Spanskan snurrar i huvudet. Det gar fort och orden ar manga, men jag forstar det mesta. Hoppas att det ger sig snart. Det tror jag.
Nu ska jag lamna over datorn till Helena som ska fa forsakra sina nara och kara om att allt ar bra. Men jag lovar att aterkomma snart.
Allt gott tills dess. Linnea.
Jag befinner mig just nu pa ILCOs - Igelsa Lutherana Costariccense - kontor i Costa Ricas Huvudstad San José. Sedan ankomsten sent pa tisdag kvall har vi hunnit bli hjartligt valkommanande och sa smatt introucerade till kyrkan, staden och landet. De delar av San josé jag hitills satt ar lagom kaotiska och fyllda av farger, formern och liv. Ikvall ska vi fira Misa Inclusiva, en gudstjanst speciellt utformad for att just inkuldera HBT-personer, en grupp som annars ar valdigt utsatta i samhallet.
Spanskan snurrar i huvudet. Det gar fort och orden ar manga, men jag forstar det mesta. Hoppas att det ger sig snart. Det tror jag.
Nu ska jag lamna over datorn till Helena som ska fa forsakra sina nara och kara om att allt ar bra. Men jag lovar att aterkomma snart.
Allt gott tills dess. Linnea.
måndag 6 september 2010
14,3
Packat hela dagen. Väskans slutglitliga vikt: 14,3 kilo. Det är mycket att tänka på, men jag tror att allt är med. Mamma kör mig till Kastrup imorgon, åker 04.15. Flyget tar 18,5 timmar och passerar London - Miami - San José. Framme 21.35 lokal tid, 05,30 i våra huvuden. Min goda magkänsla håller i sig, det här kommer bli bra.
torsdag 2 september 2010
snart, snart.
Nu är det bara fem dagar kvar till avfärd. Det känns galet nervöst och pirrigt härligt i en salig blandning.
Vem är jag och var ska jag?
Jag heter Linnea Jensdotter, är 24 år och boende i Stockholm sedan två år. När jag inte far omkring i världen pluggar jag på Stockholms Univeristet. Jag har fått den fantastiska förmånen att under hösten få vara en av stipendiaterna i Svenska Kyrkans utbytesprogram Ung i den världsvida kyrkan. Därför kommer jag att under hösten befinna mig i Costa Rica.
Nu är jag dock på en plats placerad betydligt mer norrut. De två senaste veckorna har jag tillbringar två intressanta och givande veckor på Sidas praktikantkurs i vackra Härnösand. Vi är ca 70 deltagare som alla förbereder sig för resor ut i världen genom olika organisationer. Indien, Filipinerna, Brasilien, Tanzania, Kenya, Peru, Kongo är bara några av länderna som ska få besök av svenska praktikanter i hösten. Det har varit intressant föreläsningar om allt från demokrati till psykisk hälsa. Högmässa i domkyrkan har också hunnits med.
Mitt flyg lyfter på tisdag och förhoppningen är att jag därefter ska ha möjlighet att skicka hem små glimtar från livet i Costa Rica till er genom denna blogg. Jag hoppas att det ska bli angenäm läsning.
Vem är jag och var ska jag?
Jag heter Linnea Jensdotter, är 24 år och boende i Stockholm sedan två år. När jag inte far omkring i världen pluggar jag på Stockholms Univeristet. Jag har fått den fantastiska förmånen att under hösten få vara en av stipendiaterna i Svenska Kyrkans utbytesprogram Ung i den världsvida kyrkan. Därför kommer jag att under hösten befinna mig i Costa Rica.
Nu är jag dock på en plats placerad betydligt mer norrut. De två senaste veckorna har jag tillbringar två intressanta och givande veckor på Sidas praktikantkurs i vackra Härnösand. Vi är ca 70 deltagare som alla förbereder sig för resor ut i världen genom olika organisationer. Indien, Filipinerna, Brasilien, Tanzania, Kenya, Peru, Kongo är bara några av länderna som ska få besök av svenska praktikanter i hösten. Det har varit intressant föreläsningar om allt från demokrati till psykisk hälsa. Högmässa i domkyrkan har också hunnits med.
Mitt flyg lyfter på tisdag och förhoppningen är att jag därefter ska ha möjlighet att skicka hem små glimtar från livet i Costa Rica till er genom denna blogg. Jag hoppas att det ska bli angenäm läsning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)