Artikel om mig och Carro upplagt pa Stockholm stifts hemsida. Läs gärna.
God jul till er alla.
torsdag 23 december 2010
god jul/feliz navidad
Lyckligt hemkommen och julmys står högst på schemat. Men såklart, mycket intryck att bearbeta mellan knäcken och (det vegetariska) julbordet.
Artikel om mig och Carro upplagt pa Stockholm stifts hemsida. Läs gärna.
Artikel om mig och Carro upplagt pa Stockholm stifts hemsida. Läs gärna.
fredag 26 november 2010
tanter pa barrikaderna och snart ar det slut.
Att kunna rakna dagarna som ar kvar pa ena handens fingarar kanns smatt overkligt. Snart ar jag och min nya culo de pato (uttryck som betyder ungefar ankrumpa och anvands om personer som har en sadan, vilket jag narmast har nufortiden...) pa frusen nordisk mark igen. Det kommer komma hem mer av mig an vad som akte for tre manader sedan. Avsaknad av motion och allt for mycket god glass har gjort sitt. Men det ar bra. Jag har forstatt att lite extra underhudsfett kan vara till anvanding i kylan darhemma.
Det har varit manga sorliga farval de senaste dagarna. Aders, Magnus och Katarina, gamla vardfamiljerna som vi varit ute och halsat pa, alla harliga typer uppe pa ILCO. Ja, det ar med blandande kanslor jag kommer satta mig pa planet. Hemma ar alltid hemma och det ska bli skont att fa komma hem och ra sig sjalv igen, men det finns mycket fint som lamnas har i Costa Rica.
Och det finns mycket mindre fint ocksa, for den delen. Som den incident som itraffade forra veckan tillexempel. Da skulle Alex, som ar en av ungdomarna som ar engagerad i forsamlingen ute i La Carpio och somar en av de drivande i den breakedancegrupp som finns dar, pa ett densupptrade och vantade pa de andra i gruppen inne i San José. Nar han stod dar kom tva poliser fram och kravde att fa visitera honom. Det hander ofta att polisen visiterar unga man som de tycker ser misstanksamma ut, vilket i forsta hand, enligt min asikt, handlar om maktuppvisning. Alex ar tillrackligt mork for att dra den typen av uppmarksamhet till sig. Vid visitationen hittade polisen 8500 colones och kravde da att fa veta vad och till vem Alex salt droger. Eftersom Alex inte salt nagra droger kunde han inte ge nagot tillfredstallande svar, sa polisen tog helt sonika pengarna som "bevismaterial" med motiveringen att det var alldeles for mycket pengar for en kille som Alex att ha pa sig (ca 120 kr). Nar protesterna kom tystades de med rejala slag. Alex fick, istallet for att dansa, ga hela vagen hem till La Carpio, en tur som tar sadar en 30 minuter med buss, eftersom han inga pangar hade kvar. Saken ar polisanmald men att det hela skulle bli utratt, ja... sannorlikheten ar sa liten att den knappt existerar. Costa Rica ma vara en demokrati och en relativt valutvecklad stat, men det finns stora problem kvar att jobba med. En korrumperad poliskar ar en, standigt okade klyftor i samhallet ar en annan. Och igar demonstrarade vid mot en tredje: det alltfor utbredda kvinnovaldet.
Den 25 november ar den internatioella dagen mot kvinnovald, tydligen. Och detta uppmarksammades med demonstration inne i centrala San José. Det var ganska sa mycket folk i alla aldrar dar aldre kvinnor utmarkte sig langst fram i leden , bra stamning, sang, dans och slagrop. Min favort var: Alerta! Alerta! Alerta que camina la lucha feminina por America Latina! Deonstrationen avslutade vid den myndighet som arbetar med kvinnovald och dar tal holls och poliser ignarerades for att klistra upp namnen pa de 38 kvinnor som (enligt den officiella statistiken) hitills fallit offer for kvinnovald klistrades upp pa de stora glasdorrarna. En harlig och uppmuntrande dag!
Tiden som ar kvar kommer mest ga at till fix och trix. En vaska som ska packas (behover nog ett gudomligt ingripandfe for att lyckas med detta...) och imorgon kvall blir det avskedsfest i kyrkan har i Carit.
Det kommer nog att ta tid att summera dessa tre manader i overgripliga intryck, men det ar inte bara min vikt som okat - jag bar med mig otaliga spanande, roliga, sorliga och haftiga upplevelser fran detta aventyr.
Tack for att ni foljt mig har. For den som vill kommer jag (och aven Carro som varit i Tanzania) valdigt garna och berattar om vara upplevelser. Hor av er till mig, pa linnea.jensdotter@gmail.com eller till Maggi pa stiftet.
Allt gott!
Linnea.
Det har varit manga sorliga farval de senaste dagarna. Aders, Magnus och Katarina, gamla vardfamiljerna som vi varit ute och halsat pa, alla harliga typer uppe pa ILCO. Ja, det ar med blandande kanslor jag kommer satta mig pa planet. Hemma ar alltid hemma och det ska bli skont att fa komma hem och ra sig sjalv igen, men det finns mycket fint som lamnas har i Costa Rica.
Och det finns mycket mindre fint ocksa, for den delen. Som den incident som itraffade forra veckan tillexempel. Da skulle Alex, som ar en av ungdomarna som ar engagerad i forsamlingen ute i La Carpio och somar en av de drivande i den breakedancegrupp som finns dar, pa ett densupptrade och vantade pa de andra i gruppen inne i San José. Nar han stod dar kom tva poliser fram och kravde att fa visitera honom. Det hander ofta att polisen visiterar unga man som de tycker ser misstanksamma ut, vilket i forsta hand, enligt min asikt, handlar om maktuppvisning. Alex ar tillrackligt mork for att dra den typen av uppmarksamhet till sig. Vid visitationen hittade polisen 8500 colones och kravde da att fa veta vad och till vem Alex salt droger. Eftersom Alex inte salt nagra droger kunde han inte ge nagot tillfredstallande svar, sa polisen tog helt sonika pengarna som "bevismaterial" med motiveringen att det var alldeles for mycket pengar for en kille som Alex att ha pa sig (ca 120 kr). Nar protesterna kom tystades de med rejala slag. Alex fick, istallet for att dansa, ga hela vagen hem till La Carpio, en tur som tar sadar en 30 minuter med buss, eftersom han inga pangar hade kvar. Saken ar polisanmald men att det hela skulle bli utratt, ja... sannorlikheten ar sa liten att den knappt existerar. Costa Rica ma vara en demokrati och en relativt valutvecklad stat, men det finns stora problem kvar att jobba med. En korrumperad poliskar ar en, standigt okade klyftor i samhallet ar en annan. Och igar demonstrarade vid mot en tredje: det alltfor utbredda kvinnovaldet.
Den 25 november ar den internatioella dagen mot kvinnovald, tydligen. Och detta uppmarksammades med demonstration inne i centrala San José. Det var ganska sa mycket folk i alla aldrar dar aldre kvinnor utmarkte sig langst fram i leden , bra stamning, sang, dans och slagrop. Min favort var: Alerta! Alerta! Alerta que camina la lucha feminina por America Latina! Deonstrationen avslutade vid den myndighet som arbetar med kvinnovald och dar tal holls och poliser ignarerades for att klistra upp namnen pa de 38 kvinnor som (enligt den officiella statistiken) hitills fallit offer for kvinnovald klistrades upp pa de stora glasdorrarna. En harlig och uppmuntrande dag!
Tiden som ar kvar kommer mest ga at till fix och trix. En vaska som ska packas (behover nog ett gudomligt ingripandfe for att lyckas med detta...) och imorgon kvall blir det avskedsfest i kyrkan har i Carit.
Det kommer nog att ta tid att summera dessa tre manader i overgripliga intryck, men det ar inte bara min vikt som okat - jag bar med mig otaliga spanande, roliga, sorliga och haftiga upplevelser fran detta aventyr.
Tack for att ni foljt mig har. For den som vill kommer jag (och aven Carro som varit i Tanzania) valdigt garna och berattar om vara upplevelser. Hor av er till mig, pa linnea.jensdotter@gmail.com eller till Maggi pa stiftet.
Allt gott!
Linnea.
måndag 15 november 2010
bland bananerna.
Vi har haft en fin helg bland blananplantagen i nordostra delarna av landet. Dar har kyrkan fyra forsamlingar och den mesta av var tid tillgringade vi i El Jardín dar Nehemías ar prast. Nehmías ar fantastiskt engagerad i sin forsamlig och arbetet dar. Forutom att arbeta med ekologisk odling haller han pa med massage, naturmedicin, har klasser dar han odlar med barnen i skolan osv, och har, som man kan ana, en valdigt helhetssyn pa livet, skapelsen och Gud.
I El Jardín lever man av bananerna, bade bokstavligt och bildligt. Stekta platanos, matbananer, har en hojdpunkt i den (inte alltid allt for roliga) costarikanska matkulturen och det ar pa bananplantagen man far sin inkomst. I den familj som bjod in oss att bo i sitt hem (ingen fara, vi ar bara 9 personer sen innan, vi sover pa golvet har inne i andra rummet sa ni far sova i sangarna...) arbetar alla pa plantagen, och de har dessutom bananodlingar pa sin tomt som extra inkomst.
Att arbeta pa de stora plantagen ar, som de flesta vet, ingen dans pa rosor. For en timmes arbete far man 800 colones i lon, ca 10 kronor. Man arbetar 8 timmar om dagen, 6 dagar i veckan - det ger inga gigantiska summor. Man har en anstallning pa 3 manader och darefter maste man byta plantage. Pa sa satt kommer plantageagarna undan lagen och slipper ta socialt ansvar for sina arbetare. Detta system forhindrar ocksa att arbetarna organiserar sig for att pa sa satt komma paverka sin situation. Organisering ar hur som helst forbjuden, och da hela familjen ar beroende av inkomsten fran plantagen ar situationen for arbetarna utsatt. En forbattring av situationen hade helt klart varit valkommen da arbetet ar hart och temperaturen ofta uppe i 40 grader. For att bananerna ska vara stora, fina och gula nar de skickas over till Europa och Sverige besprutas plantagen med stora mangder kemiklaier, ofta med flygplan. Dessa hamnar pa traden, pa marken, pa manniskorna som arbetar dar samt i omgivande omraden (men inte pa bananerna som skyddas av plastpasar). Detta leder till att manga manniskor lider av olika sjukdomar, andningsbasvar och sterilitet ar vanligt forekommande. Dessutom hander det att gifterna gar ner i vattnet och resulterar i magakommor och diarre. Den stora del av plantagearbetarna som ar papperslosa migranter fran Nicaragua ar ytterst utsatta. Utan papper inga rattighet.
Och om man inte har daligt samvete nog nar man ater sin fruktsallad kan man tanka pa att ananasen, som ar en explotionsartat vaxande industri i Costa Rica, ar an smutsigare. Pa 4 ar har anansaplantagen okat i yta fran 12 000 till 48 000 hektar, och de okar standigt pa bekostnad av Costa Ricas artrika och vackra natur.
Nar det galler bananerna kan man enkelt gora ett aktivt val genom att valja de med Faritrademarkning och darmed vara saker pa att de som odlat dem fatt skaligt betalt och sina rattigheter respekterade, med ananasen ar det svarare. Jag har, sa vitt jag kan minnas, aldrig sett Fairtrademarkt ananas ute i butikerna. Det ar dags att borja efterfraga, sa dyker den forhoppningsvis upp!
torsdag 11 november 2010
semestertider och solidaritetsaktion.
Tva skona semsetrar och sa lite annat dar emellan.
Som jag sist skrev var vi pavag till havet, det karibiska, for ett par dagars semester. Vi akte till Puerto Viejo, en trevlig liten stad ett par mil fran Chauita dar jag och Catrine var efter ranelandet. Tyvarr har det varit alldeles ovanligt daligt vader i Costa Rica senaste tiden, sa illa att floder svammat over och manniskor har dott i lerras. Sa att klaga over daligt semestervader kanns inte helt prioriterat, men det var hur som helst en del regn, lite mulet men ocksa lite sol. Vi hade fina dagar, hur som helst och Puerto Viejo var en trevlig stad pa det dar avslappnade karibiska sattet.
Tillbaka i Puriscal var det barngrupp i kyrkan pa lordagformiddagen. Pa grund av ovadret har en tv-kanal tillsammans med en av Costa Ricas banker startat en insamling dar man lovar att skanka dubbelt sa mycket som manniskor runt om i landet lyckas samla in. Darfor kom Gilberto till kyrkan utrustad med plakat och insamlingsbossa och hela barngruppen fick en genomgang i jesu karlek och vikten av att vara solidarisk med dem som har det svart. Darefter promenerade vi tillsammans runt bland husen och samlade in pengar och nar detta var gjort stallde vi oss vid landsvagen som gar strax utanfor byn och spande upp ett rep pa vilket tva stora plakat med texten "yo soy solidario" var fastsatt. Sa fick de bilar som ville passera helt sonika stanna och ge en slant i insamlingsbossan (och i utbyte fa en lite sak, en tandborste, en blackpenna etc) innan repet sanktes och de kunde kora vidare. Jag har svart att se en kyrkansbarntimmargrupp hemma i Sverige gora en liknande aktion, det kanns langt bort. Men oj sa trevligt det var. Och pa tva tva timmar samlade vi in 58 880 colones, vilket ar strax under tusen kronor. Bra jobbat alla fina barn!
Pa sondagen kom Helena och Joakim ut till Puriscal for att ga pa fodelsedagskalas - Christopher, lillebror i min familj, fyllde 7 ar. Vi bakade chokladbollar och han fick modellera i fina farger av sina svenska kompisar. Och sa bjods det pa tarta. Sondagsmassa i vanlig ordning och i mandags var det dags for nasta semester.
Det var andra kusten som gallde denna gang, sa nu har jag aven badat i Stilla Havet, vilket jag kan informera var kallare an det karibiska men helt klart badvanligt. Vi akte till Manuel Antonio med forhoppningen om att besoka den nationalpark som ligger dar och som sags vara sevard. Tyvarr var parken stang pa grund av allt restaureringsarbete efter regnet, sa det malet lyckades vi inte uppna. Men vi fick en skon dag pa stranden (min mage blev harligt jordgubbsrod, tjusigt) och det var varmt och skont - motsats till den snostorm jag fatt rapporter om fran Sverige, skulle man nog kunna saga.
Nu ar jag pa mellanlandning i Puriscal igen men imorgon ska vi aka och besoka forsamlingarna i Sarapiqi och vara dar over helgen. Rapport kommer.
Det mindre an tre veckor kvar tills jag kommer hem. Ska efter basta formaga njuta av den sista tiden innan jag kommer hem for att med liv och lust ge mig in i julbaket.
Som jag sist skrev var vi pavag till havet, det karibiska, for ett par dagars semester. Vi akte till Puerto Viejo, en trevlig liten stad ett par mil fran Chauita dar jag och Catrine var efter ranelandet. Tyvarr har det varit alldeles ovanligt daligt vader i Costa Rica senaste tiden, sa illa att floder svammat over och manniskor har dott i lerras. Sa att klaga over daligt semestervader kanns inte helt prioriterat, men det var hur som helst en del regn, lite mulet men ocksa lite sol. Vi hade fina dagar, hur som helst och Puerto Viejo var en trevlig stad pa det dar avslappnade karibiska sattet.
Tillbaka i Puriscal var det barngrupp i kyrkan pa lordagformiddagen. Pa grund av ovadret har en tv-kanal tillsammans med en av Costa Ricas banker startat en insamling dar man lovar att skanka dubbelt sa mycket som manniskor runt om i landet lyckas samla in. Darfor kom Gilberto till kyrkan utrustad med plakat och insamlingsbossa och hela barngruppen fick en genomgang i jesu karlek och vikten av att vara solidarisk med dem som har det svart. Darefter promenerade vi tillsammans runt bland husen och samlade in pengar och nar detta var gjort stallde vi oss vid landsvagen som gar strax utanfor byn och spande upp ett rep pa vilket tva stora plakat med texten "yo soy solidario" var fastsatt. Sa fick de bilar som ville passera helt sonika stanna och ge en slant i insamlingsbossan (och i utbyte fa en lite sak, en tandborste, en blackpenna etc) innan repet sanktes och de kunde kora vidare. Jag har svart att se en kyrkansbarntimmargrupp hemma i Sverige gora en liknande aktion, det kanns langt bort. Men oj sa trevligt det var. Och pa tva tva timmar samlade vi in 58 880 colones, vilket ar strax under tusen kronor. Bra jobbat alla fina barn!
Pa sondagen kom Helena och Joakim ut till Puriscal for att ga pa fodelsedagskalas - Christopher, lillebror i min familj, fyllde 7 ar. Vi bakade chokladbollar och han fick modellera i fina farger av sina svenska kompisar. Och sa bjods det pa tarta. Sondagsmassa i vanlig ordning och i mandags var det dags for nasta semester.
Det var andra kusten som gallde denna gang, sa nu har jag aven badat i Stilla Havet, vilket jag kan informera var kallare an det karibiska men helt klart badvanligt. Vi akte till Manuel Antonio med forhoppningen om att besoka den nationalpark som ligger dar och som sags vara sevard. Tyvarr var parken stang pa grund av allt restaureringsarbete efter regnet, sa det malet lyckades vi inte uppna. Men vi fick en skon dag pa stranden (min mage blev harligt jordgubbsrod, tjusigt) och det var varmt och skont - motsats till den snostorm jag fatt rapporter om fran Sverige, skulle man nog kunna saga.
Nu ar jag pa mellanlandning i Puriscal igen men imorgon ska vi aka och besoka forsamlingarna i Sarapiqi och vara dar over helgen. Rapport kommer.
Det mindre an tre veckor kvar tills jag kommer hem. Ska efter basta formaga njuta av den sista tiden innan jag kommer hem for att med liv och lust ge mig in i julbaket.
måndag 1 november 2010
En annan typ av bibelstudium.
Hela livet har ar som ett bibelstudium over Guds vackra skapelse, fylld av gladje och fylld av sorger. I lordags var det ett mer specifikt inriktat taller de biblico om att vara en inkluderande kyrka. Det var rektorn for UBL - bibeluniversitetet i San Jose som holl i det och en harligt blandad grupp manniskr deltog. Forutom delande av manga intressanta tankar hade vi en del grupparbete kring olika bibeltexter (att diskurera bibeln pa spanska med ett ordforrad pa sadar fem ord ar inte det lattaste...) och dramatiseringar. I filmen har nedanfor ar vi indelade i olika grupper som har satt sig in i de olika agerande som finns i berattelsen om den blinde som Jesus botar pa sabbaten i Johannseevangeliets kapitel 9. De olika grupperna - Jesus, fariseerna, de blinda, foraldrarna och folket - skulle utifran texten se pa den egna gruppen och oversatta deras agerande till nutid. Hur skulle till exempel min grupp, folket, bete sig om det hande nagot utanfor de gangse normerna.
Nar jag satter pa kameran har det hela kommit till ett ganska sa hetsigt skede och Hector drar igang kampsanget. Jag kan dock avsloja att det hela slutar lyckligt med en stor gruppkram.
Nar jag satter pa kameran har det hela kommit till ett ganska sa hetsigt skede och Hector drar igang kampsanget. Jag kan dock avsloja att det hela slutar lyckligt med en stor gruppkram.
onsdag 27 oktober 2010
det stora och det lilla.
Tiden har borjat ga sa fort, forstar inte detta. Det ra lange sen jag skrev sa det kommer bli ett langt inlagg.. Ni far halla till godo. Sedan sist har det hant bade det ena och det andra.
Vi hade fatt formanen att bli inbjudna till en fin familj som bor mitt ute pa landet nara Guatoso, norrut fran San Jose. De ar Malecoindianer och har funnits med i ILCOs verksamhet under en lang tid. Familjen bestar av foraldrarna sex systrar samt en son, David, som bor i San Jose och som vi traffat tidigare men som inte var med nu ute hos familjen. De bor pa samma tomt, nagra av systrarna med sina egna familjer i egna hus. Det ar gudomligt gront och vackert, men varmt som i ett vaxthus (aven om de pastar att sommrarna brukar vara stekheta... ibland racker det med vinter.) Det var fina dagar. Lugn och stillhet. Vi fick lara oss att mala pa Malecovis och hora spannande berattelser fran Malecokulturen. Det slog mig, som sa ofta forr men nu med annu mer kraft, vilken forman jag har som far vara med om detta. Att fa aka ut och fara i stora varlden, vidga mina horisonter, och i det fa se alla dessa sma varldar som utgors av manniskors hem. Det stora moter det lilla och blandningen blir fina upplevelser som jag kommer bara pa lange, lange.
Fran Guatoso akte vi till La Fortuna, en liten stad i narheten som lever pa turister som, liksom vi, vill se den stora vulkanen Arenal. Vi var bara dar over en natt men hann med en skon tur till Parque de Arenal och beskada vulkanen. Det var en harlig plats. Och ironiskt nog har jag inte kant mig sa lugn pa lange som jag gjorde da jag satt och betraktade vulkanen.
JAg har aven hunnit flytta fran stan och Jeannette och Pedro till min nya famil i Carit de Puriscal, en liten by som ligger ett par kilometer utanfor den lagom stora staden Pursical som enligt utsago har ca 8000 invanare. Omradet vi bor i kallas heter Los Angeles (coolt...) och anses av invanarna i omgivningen vara lite av en graddhylla. Men om jag sager att vi bor sju personer i tva rum och kok sa forstar man att allting ar relativt.
Familjen bestar av en mamma, en pappa, Karen som ar 20 ar (och som var i Sverigen med Ung i vvk 2009), Silvia som ar 16, Christopher 7 ar och se lilla Michelle som snart fyller 4. Det ar en go familj aven om Christopher och framforallt Michelle ar energiknippen av sallan skadat slag och riktiga busungar. De leker garna med allt och alla, speciellt med besokande svenskar!aren, som ar den som ta mest hand om mig, jobbar hela dagarna och stiger upp klockan 5 om morgnarna - jag kanner mig som en riktig latmask nar jag ligger och drar mig till 8. Trodde aldrig att jag skulle kalla 8 for sovmorgon... Delar rum med Karen och Silvia, sa det ar inte till mycket av privatliv, men det funkar.
Cathrine bor ca 1 minut bort hemma hos Christinas familj. Christia ar aven hon 20 och var i Sverige 2008. Hon har precis borjat plugga teologi inne pa universitetet i San José. Det ar lugna och skona dagar har. Landskapet av fantastiskt vackert och inbjuder till langa promenader och djupa andetag. Vi spelar kort, sitter och laser, promenerar, som sagt, eller hanger pa det som hander i kyrkan. Tisdagar ar det gitarrlektioner med en tysk volontar som heter Dana, fredagar ar det ungdomsgrupp, lordagar barnverksamhet och sa massa pa sondagar saklart.
I helgen fick vi hanga med pa ungdomslager pa kyrkans kursgard i Manú. Det var en harlig upplevelse med mycket skratt, lekar, folboll och dans. Det ar fint att se att ett ungdomslager ar ett ungdomslager vare sig det ar i Costa Rica eller i Sverige. Mitt Svenska kyrkans unga-hjarta gladdes och kande igen sig. Traffade dar ocksa svenska Hilda som var ivag med utbyete i Brasilien forra aret men nu ar har en manad och halsar pa en kompis som hon traffat nar han var i Sverige under varen - Elvin som bodde i Vaxjo under hela sin utbytestid (jag halsade fran dig Lasse och han blev valdigt glad och halsade tillbaka...). Hilda hade svenskt godis, balnd annat Dujungelvral med sig. Vilken fest!Ticosarna tycker att laktits ar en konstig och ratt acklig foreteelse, men det ar ratt bra - da blir det mer over till oss.
Igar uppgraderades vi fran ungdomar till praster och fick folja med da kyrkans praster hade gemensam dag med vandring i Qitirrisiforsamlingen, med lunch och teologiska diskussioner. Det var trevligt, och vi klarade oss precis fran osregnet. Skont. Man blir blot av att titta pa det genom bilrutan, typ.
Den som vill se bilder kan kika pa min resedagbok. Klicka pa lanken i menyn har brevid sa ska ni komma ratt!
Allt gott.
Linnea.
Vi hade fatt formanen att bli inbjudna till en fin familj som bor mitt ute pa landet nara Guatoso, norrut fran San Jose. De ar Malecoindianer och har funnits med i ILCOs verksamhet under en lang tid. Familjen bestar av foraldrarna sex systrar samt en son, David, som bor i San Jose och som vi traffat tidigare men som inte var med nu ute hos familjen. De bor pa samma tomt, nagra av systrarna med sina egna familjer i egna hus. Det ar gudomligt gront och vackert, men varmt som i ett vaxthus (aven om de pastar att sommrarna brukar vara stekheta... ibland racker det med vinter.) Det var fina dagar. Lugn och stillhet. Vi fick lara oss att mala pa Malecovis och hora spannande berattelser fran Malecokulturen. Det slog mig, som sa ofta forr men nu med annu mer kraft, vilken forman jag har som far vara med om detta. Att fa aka ut och fara i stora varlden, vidga mina horisonter, och i det fa se alla dessa sma varldar som utgors av manniskors hem. Det stora moter det lilla och blandningen blir fina upplevelser som jag kommer bara pa lange, lange.
Fran Guatoso akte vi till La Fortuna, en liten stad i narheten som lever pa turister som, liksom vi, vill se den stora vulkanen Arenal. Vi var bara dar over en natt men hann med en skon tur till Parque de Arenal och beskada vulkanen. Det var en harlig plats. Och ironiskt nog har jag inte kant mig sa lugn pa lange som jag gjorde da jag satt och betraktade vulkanen.
JAg har aven hunnit flytta fran stan och Jeannette och Pedro till min nya famil i Carit de Puriscal, en liten by som ligger ett par kilometer utanfor den lagom stora staden Pursical som enligt utsago har ca 8000 invanare. Omradet vi bor i kallas heter Los Angeles (coolt...) och anses av invanarna i omgivningen vara lite av en graddhylla. Men om jag sager att vi bor sju personer i tva rum och kok sa forstar man att allting ar relativt.
Familjen bestar av en mamma, en pappa, Karen som ar 20 ar (och som var i Sverigen med Ung i vvk 2009), Silvia som ar 16, Christopher 7 ar och se lilla Michelle som snart fyller 4. Det ar en go familj aven om Christopher och framforallt Michelle ar energiknippen av sallan skadat slag och riktiga busungar. De leker garna med allt och alla, speciellt med besokande svenskar!aren, som ar den som ta mest hand om mig, jobbar hela dagarna och stiger upp klockan 5 om morgnarna - jag kanner mig som en riktig latmask nar jag ligger och drar mig till 8. Trodde aldrig att jag skulle kalla 8 for sovmorgon... Delar rum med Karen och Silvia, sa det ar inte till mycket av privatliv, men det funkar.
Cathrine bor ca 1 minut bort hemma hos Christinas familj. Christia ar aven hon 20 och var i Sverige 2008. Hon har precis borjat plugga teologi inne pa universitetet i San José. Det ar lugna och skona dagar har. Landskapet av fantastiskt vackert och inbjuder till langa promenader och djupa andetag. Vi spelar kort, sitter och laser, promenerar, som sagt, eller hanger pa det som hander i kyrkan. Tisdagar ar det gitarrlektioner med en tysk volontar som heter Dana, fredagar ar det ungdomsgrupp, lordagar barnverksamhet och sa massa pa sondagar saklart.
I helgen fick vi hanga med pa ungdomslager pa kyrkans kursgard i Manú. Det var en harlig upplevelse med mycket skratt, lekar, folboll och dans. Det ar fint att se att ett ungdomslager ar ett ungdomslager vare sig det ar i Costa Rica eller i Sverige. Mitt Svenska kyrkans unga-hjarta gladdes och kande igen sig. Traffade dar ocksa svenska Hilda som var ivag med utbyete i Brasilien forra aret men nu ar har en manad och halsar pa en kompis som hon traffat nar han var i Sverige under varen - Elvin som bodde i Vaxjo under hela sin utbytestid (jag halsade fran dig Lasse och han blev valdigt glad och halsade tillbaka...). Hilda hade svenskt godis, balnd annat Dujungelvral med sig. Vilken fest!Ticosarna tycker att laktits ar en konstig och ratt acklig foreteelse, men det ar ratt bra - da blir det mer over till oss.
Igar uppgraderades vi fran ungdomar till praster och fick folja med da kyrkans praster hade gemensam dag med vandring i Qitirrisiforsamlingen, med lunch och teologiska diskussioner. Det var trevligt, och vi klarade oss precis fran osregnet. Skont. Man blir blot av att titta pa det genom bilrutan, typ.
Den som vill se bilder kan kika pa min resedagbok. Klicka pa lanken i menyn har brevid sa ska ni komma ratt!
Allt gott.
Linnea.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)