Tiden har borjat ga sa fort, forstar inte detta. Det ra lange sen jag skrev sa det kommer bli ett langt inlagg.. Ni far halla till godo. Sedan sist har det hant bade det ena och det andra.
Vi hade fatt formanen att bli inbjudna till en fin familj som bor mitt ute pa landet nara Guatoso, norrut fran San Jose. De ar Malecoindianer och har funnits med i ILCOs verksamhet under en lang tid. Familjen bestar av foraldrarna sex systrar samt en son, David, som bor i San Jose och som vi traffat tidigare men som inte var med nu ute hos familjen. De bor pa samma tomt, nagra av systrarna med sina egna familjer i egna hus. Det ar gudomligt gront och vackert, men varmt som i ett vaxthus (aven om de pastar att sommrarna brukar vara stekheta... ibland racker det med vinter.) Det var fina dagar. Lugn och stillhet. Vi fick lara oss att mala pa Malecovis och hora spannande berattelser fran Malecokulturen. Det slog mig, som sa ofta forr men nu med annu mer kraft, vilken forman jag har som far vara med om detta. Att fa aka ut och fara i stora varlden, vidga mina horisonter, och i det fa se alla dessa sma varldar som utgors av manniskors hem. Det stora moter det lilla och blandningen blir fina upplevelser som jag kommer bara pa lange, lange.
Fran Guatoso akte vi till La Fortuna, en liten stad i narheten som lever pa turister som, liksom vi, vill se den stora vulkanen Arenal. Vi var bara dar over en natt men hann med en skon tur till Parque de Arenal och beskada vulkanen. Det var en harlig plats. Och ironiskt nog har jag inte kant mig sa lugn pa lange som jag gjorde da jag satt och betraktade vulkanen.
JAg har aven hunnit flytta fran stan och Jeannette och Pedro till min nya famil i Carit de Puriscal, en liten by som ligger ett par kilometer utanfor den lagom stora staden Pursical som enligt utsago har ca 8000 invanare. Omradet vi bor i kallas heter Los Angeles (coolt...) och anses av invanarna i omgivningen vara lite av en graddhylla. Men om jag sager att vi bor sju personer i tva rum och kok sa forstar man att allting ar relativt.
Familjen bestar av en mamma, en pappa, Karen som ar 20 ar (och som var i Sverigen med Ung i vvk 2009), Silvia som ar 16, Christopher 7 ar och se lilla Michelle som snart fyller 4. Det ar en go familj aven om Christopher och framforallt Michelle ar energiknippen av sallan skadat slag och riktiga busungar. De leker garna med allt och alla, speciellt med besokande svenskar!aren, som ar den som ta mest hand om mig, jobbar hela dagarna och stiger upp klockan 5 om morgnarna - jag kanner mig som en riktig latmask nar jag ligger och drar mig till 8. Trodde aldrig att jag skulle kalla 8 for sovmorgon... Delar rum med Karen och Silvia, sa det ar inte till mycket av privatliv, men det funkar.
Cathrine bor ca 1 minut bort hemma hos Christinas familj. Christia ar aven hon 20 och var i Sverige 2008. Hon har precis borjat plugga teologi inne pa universitetet i San José. Det ar lugna och skona dagar har. Landskapet av fantastiskt vackert och inbjuder till langa promenader och djupa andetag. Vi spelar kort, sitter och laser, promenerar, som sagt, eller hanger pa det som hander i kyrkan. Tisdagar ar det gitarrlektioner med en tysk volontar som heter Dana, fredagar ar det ungdomsgrupp, lordagar barnverksamhet och sa massa pa sondagar saklart.
I helgen fick vi hanga med pa ungdomslager pa kyrkans kursgard i Manú. Det var en harlig upplevelse med mycket skratt, lekar, folboll och dans. Det ar fint att se att ett ungdomslager ar ett ungdomslager vare sig det ar i Costa Rica eller i Sverige. Mitt Svenska kyrkans unga-hjarta gladdes och kande igen sig. Traffade dar ocksa svenska Hilda som var ivag med utbyete i Brasilien forra aret men nu ar har en manad och halsar pa en kompis som hon traffat nar han var i Sverige under varen - Elvin som bodde i Vaxjo under hela sin utbytestid (jag halsade fran dig Lasse och han blev valdigt glad och halsade tillbaka...). Hilda hade svenskt godis, balnd annat Dujungelvral med sig. Vilken fest!Ticosarna tycker att laktits ar en konstig och ratt acklig foreteelse, men det ar ratt bra - da blir det mer over till oss.
Igar uppgraderades vi fran ungdomar till praster och fick folja med da kyrkans praster hade gemensam dag med vandring i Qitirrisiforsamlingen, med lunch och teologiska diskussioner. Det var trevligt, och vi klarade oss precis fran osregnet. Skont. Man blir blot av att titta pa det genom bilrutan, typ.
Den som vill se bilder kan kika pa min resedagbok. Klicka pa lanken i menyn har brevid sa ska ni komma ratt!
Allt gott.
Linnea.
onsdag 27 oktober 2010
tisdag 12 oktober 2010
pistolran och jordbavning. en dramatisk vecka i fororten.
Ja, det ar som man kan ana av rubriken, de olyckliga omstandigheterna har hopat sig och vi har blivit ranade. En otrevligt upplevelse, men jag mar bra.
Som jag skrev i mitt forra inlagg hade vi en inplanerad resa till Karibiska havet mandag till onsdag. Eftersom vi ville utnyttja tiden vi skulle vara borta sa planderade vi att ta en buss tidigt, tidigt pa morgonen och darfor sov jag i hemma hos Brenda och Cathrine i La Carpio(den andraruffiga forort dar Cathrine ar placerad) natten till mandag. Strax efter klockan fem pa morgonen gick vi, lagom nyvakna och forvantansfulla, ut pa gatan och borjade ga de kanske 2-300 meterna till busstationen. Det hade hunnit ljusna och mycket manniskor gar till sina jobb vid den tiden. Vi hann dock inte sa langt innan vi sag att den unga man som kom emot oss pa den ovrigt, olyckligtvis tomma gatan drog upp sin sjal framfor ansiktet och vi insag att, hoppsan, nu har det kort. Nar han dessutom plackade fram en pistol var det ingen som helst tvekan om vad som var pagang. Som vi lart oss strackte vi lydigt fram vara mobiltelefoner och planbocker, och trots att vi var packade for ett par dagars semester sa brydde han sig inte om resten - inte kamera, mp3 eller nagot annat. Sa nar han fatt det han var ute efter forsvann han snabbt fran platsen. Vi polisanmalde och akte sen, nar klockan hade blivit lite mer, in till San Jose dar vi fixade nya telefoner, telefonkort och sa. Jag och Cathrine bestamde oss for att aka ivag mot kusten trots allt. Stackars Brenda blev av med alla sina pengar och sin nya dyra telefon och ville inte folja med, trots att vi erbjod oss att betala for henne. Hon ville hellre lana pengar for att kunna kopa en ny telefon. Det ar forstaeligt. Forutsattningarna ar lite olika.
Sa nu sitter jag har pa ett internetcafe i en alldles fantastisk lite by vid Karibiska havet. Har ar ett litet paradis och jag och Cathrine anstranger oss for att bara sola, bada, ta det lugnt och tanka trevliga tankar. Det gar bra. Vi har omgvningen pa var sida.
Stor dramatik, som sagt, det ar nasta sa jag glommer veckans andra handelse - jordbavningen. For en tico ar jordbavning mer eller midre vardag, det skakar ofta har. Men for en svenska som jag vardet en helt klart extra ordinar upplevelse. Men aven om det var en stark jordbavning for att vara Costa Rica kandes den mest som ett mjukt skakande.
Nu ska jag atervanda till min strand och lasa om hemskheter i min medtagna deckare istallet for att uppleva dem i verkliga livet. Mycket battre sa.
Men som sagt. Jag mar bra!
Som jag skrev i mitt forra inlagg hade vi en inplanerad resa till Karibiska havet mandag till onsdag. Eftersom vi ville utnyttja tiden vi skulle vara borta sa planderade vi att ta en buss tidigt, tidigt pa morgonen och darfor sov jag i hemma hos Brenda och Cathrine i La Carpio(den andraruffiga forort dar Cathrine ar placerad) natten till mandag. Strax efter klockan fem pa morgonen gick vi, lagom nyvakna och forvantansfulla, ut pa gatan och borjade ga de kanske 2-300 meterna till busstationen. Det hade hunnit ljusna och mycket manniskor gar till sina jobb vid den tiden. Vi hann dock inte sa langt innan vi sag att den unga man som kom emot oss pa den ovrigt, olyckligtvis tomma gatan drog upp sin sjal framfor ansiktet och vi insag att, hoppsan, nu har det kort. Nar han dessutom plackade fram en pistol var det ingen som helst tvekan om vad som var pagang. Som vi lart oss strackte vi lydigt fram vara mobiltelefoner och planbocker, och trots att vi var packade for ett par dagars semester sa brydde han sig inte om resten - inte kamera, mp3 eller nagot annat. Sa nar han fatt det han var ute efter forsvann han snabbt fran platsen. Vi polisanmalde och akte sen, nar klockan hade blivit lite mer, in till San Jose dar vi fixade nya telefoner, telefonkort och sa. Jag och Cathrine bestamde oss for att aka ivag mot kusten trots allt. Stackars Brenda blev av med alla sina pengar och sin nya dyra telefon och ville inte folja med, trots att vi erbjod oss att betala for henne. Hon ville hellre lana pengar for att kunna kopa en ny telefon. Det ar forstaeligt. Forutsattningarna ar lite olika.
Sa nu sitter jag har pa ett internetcafe i en alldles fantastisk lite by vid Karibiska havet. Har ar ett litet paradis och jag och Cathrine anstranger oss for att bara sola, bada, ta det lugnt och tanka trevliga tankar. Det gar bra. Vi har omgvningen pa var sida.
Stor dramatik, som sagt, det ar nasta sa jag glommer veckans andra handelse - jordbavningen. For en tico ar jordbavning mer eller midre vardag, det skakar ofta har. Men for en svenska som jag vardet en helt klart extra ordinar upplevelse. Men aven om det var en stark jordbavning for att vara Costa Rica kandes den mest som ett mjukt skakande.
Nu ska jag atervanda till min strand och lasa om hemskheter i min medtagna deckare istallet for att uppleva dem i verkliga livet. Mycket battre sa.
Men som sagt. Jag mar bra!
fredag 8 oktober 2010
storstadsliv med parenteser.
Idag ar jag i nyans med jordgubbsglass. Kalasrosa och sa med roda flackar utgjorda inte av jordgubbssylt, men val av diverse bett av sma midre sota djur.
Det har varit en bra vecka har pa andra sidan haven. Dagen har tillbringats pa Parque de diversiones - San Josés eget nojesfalt. Christina, en av vara vanner har, fyller 20 ar idag och det har firats med karuseller och glass. Vadret har - kanske for att kompensera forra veckans konstanta regnande - arstiden till trots varit stralande fint och det han inte regnat pa hela veckan. Harligt, men en klenis som jag borde helt klart smorja in sig battre...
Annars sa har en av veckans solklara hojdpunkter varit ibjudningen till de svenska missionarerna Magnus och Katarinas familj och hem, dar vi tillbringade ett harligt dygn (vi fick grovt, hembakat brod och naturell yougurt med musli till frukost. Vilken frojd!!! Det ar de sma sakerna som man saknar och som man gladjs at.) som aven inkluderade langpromenad upp i bergen som ligger alldels nara deras hus. Harligt att fa komma ut att rora pa sig. Andas frisk luft, bli anfadd och beundra den vackra naturen som aldrig upphor att forvana. En skon parentes i det costaricanska storstadslivet med andra ord.
Igar var jag pa veckans Misa Inclusiva. Det var lika fint som alltid, och aven det en valbehovlig energipafyllare. I helgen ar det inga storre planer, jag och Cathrine ska prova pa parklivet imorgon, med obligatorisk picknick saklart, och pa sondag ar det massa som alltid. Sondag kvall ska jag aka ut till La Carpio och sova hos Cathrine och Brenda och tidigt tidigt pa mandag ska vi, tillsammans med en av Brendas kompisar, aka till Karibiska havet for ett par dagars sol och bad. Skont!
lördag 2 oktober 2010
tre sma ogonblick.
Fodelsedagskalas pa Casa Abierta!
Quitirrisí.
Katarina, Gilberto och tva duktiga gitarrister.
Min veckas Gott&Blandat
Det ar lordag, regnet oser som om det har ar anda chansen att fa falla ner mot jorden och det ar en hel vecka sedan jag siste skrev. Tiden borjar onekligen ga fortare.
Mycket har hant i veckan (aven om det da och da kanns som om jag gor absolut ingenting har...). Kanske ska ta det fran borjan och att inte alldels forvirra mig sjalv och er med osammanhangande minnesbilder.
Okej, i detta fall far veckan borja dar den valigtvis slutar, med en sondag. I sondags firade jag min forsta massa har i Alajuelitas lilla kyrkan. Det var trevligt, om av en musikalisk upplevelse utover det vanliga. Om jag sager att jag i sammanhanget framstod som en musikalisk begavning sa forstar de flesta hur falsksangen skvalade. Men det ar ratt harligt. Huvudsaken ar att man gladjs i det man gor, inte att det blir perfekt (eller ens bra). Sondagen bjod pa dubbla massor, eftersom vi fick formanen att fojla med den svenska prasten Katarina till en forsamnling som heter Quitirrisí dar det bor indianer. Kyrkan har ingen kontirnuelig verksamhet dar just nu, men varje ar firas en minnsemassa efter en liten flicka som hette Claudia som foddes for tre ar sedan med dog bara 26 dagar gammal. Det var valdigt fint. Och Quitirrisí var fantastikst vackert. Det var forsta gangen jag och Cathrine var ute fran San José, om man inte raknar Corenado, sa bata det var en upplevelse i sig.
Mandag. var jag jag Casa Abierta och fick vara med pa tvaarskalas. Maurisius fyllde ar och hans foraldrar kom med tarta. Vilken fest. Det ar fint att vara men barnen och om Casa Abierta ligger i kyrkan eller om kyrkan ligger i Casa Abierta ar en svarbedomd fraga. Likasa ar den om huruvida altaret at ett fotbollsmal eller tvartom.
Tisdag. Det har regnat alldelse fantastiskt jattemycket hela denna veckan. Hurricanerna ligger tatt, aven om Costa Rica ar skonat i jamforelse med grannlanderna. I tisdags regnade det hela dagen och jag hade ont i mitt kna (som fortfarande brakar lite men idag nog maste raknas som nastan bra) sa jag var hemma och fixade och donade tillsammans med Jeannette. Tvatta bor man, annars dor man. Kanske inte, men att ga i smutsiga klader ar ju aldrig roligt, liksom.
Onsdag. bjod pa seminarium pa universitetet. Jag ljuger om jag sager att jag forstod allt, men lite. Det handlade om uppenbarelseboken i forhallande till aldre indiankulturers texter och sa lite Bob Marley och annat smatt och gott. De delar jag forstod i alla fall. Darefter luncha pa stan med Cathrine, Joakim och Helena som var innen i stan innan dags att springa genom osregnet till bussen ut till min forort. Val hemma var det ingen i huset sa jag gick upp till Casa Abierta/kyrkan och hittade Jeannette dar. Det var mote om julfesten kyrkan ska ha (de har salt julsaker i affarerna i sakert en manad har... knappisar) och darefter gick vi pa bibelstudium hemma hos en kvinna som bor med sin familj uppe i Las Piñas, omradet jag tidigare skrivit om. Klockan var kvall och det var morkt. Nar man lamnade de upplysta omradena var det som att ga in i en sack. Jag och mina dyngsura skor forsokte undivka lerpolarna sa gott det gick och hamnade tillslut framfor en dorr dar vi blev inslappta. Pa utsidan ett platskjul pa insidan ett valordnat hem. Det var en fin symbolik in det da kvallens bibeltext handlade om Marta och Maria och Justo, som ar forsamlingsprasten har, talade om vikten av att ha ett hem. Han talade oxa om hur det ar manga (kvinnor) som alltfor ofta kanner sig som Marta och om hur viktigt det ar att man i en familj talar med varandra - bade vuxna och barn - och delar det som hander. Justo har en formaga att hitta det som beror de manniskor han talar med och till, i detta fall ett gang medelalders damer och tre tanorsgrabbar. Och sa jag. Och den tanke jag hade efter att ha kommit tillbaka hem (hall i din vaska ordentligt! ga i mitten av gruppen!) var den att det ofta kanns som att bibelns texter talar mer direkt har och har en relevans pa ett annat satt an vad som ar fallet hemma. Det var en fin kvall, hur som helst.
Torsdag. var det dags for utflykt. Jag skulle vilja havda att jag har varit i ett litet paradis. Med huvudet fulla av avgaser och oronen trotta av standiga ljud tog jag och Cathrine tacksamt emot Katarinas tips om en liten oas ett par timmar bort (Joakim och Helena protesterade inte de heller, trots att de ar lantisar fortillfallet). Platsen heter Termales del Bosque och det tar ungefar 2-3 timmar med buss att aka dit. Det var dock oklart om vi skulle komma ivag overhuvudtaget da regnandet gjort att stora mangder jord och stenar ralmat ner pa vagen mellan San Carlos och San José. Men, vi hoppasdes pa det basta, vilket var bra och kom med en buss. Vi fick vanta pa vagen i sadar en och en halv timme men kom framat eftermiddagen fram. Och det var vart vaje sekund av vantan. Termales del Bosque ar ett litet hoitell utslangt pa landet och alldels i narheten ligger ett gang varman kallor som man har tillgang till da man bor dar. Den varmaste av dessa ar 48 grader och lite for varm for mer an ett snabbt fotdopp, och de andra ar sedan i fallande tempraturer ner till den svalaste som ar runt 30 grader. Fantastiskt. Jag tror inte att jag behover skriva mer om hur vi tillbringade det kommande dygnet, men jag kan tillagga att man for att komma fram till kallorna var tvungen att ga 300 meter in och ner i tat skog. Som att kliva in i en gron stor grotta. Det var, som jag sa, lite av ett paradis. Det fanns till och med lekande fjarilar att titta pa och praraplydrinkar inom rackhall for den som onskade.
Fredag. var det dock dags att aka tillbaka till staden. Och visa av foregaende dags bussfard sag vi till att aka i god tid for att hinna till San José fore morkret. Fyra timmar i ko grusade dock de planerna och resan tog oss nastan 7 timmar. Suck. Med var handledare Ericks tillatelse satte vi oss dock pa vara bussar och blev motta vid hallplatsen, sa ingen storre skada skedd. Bortsett fran otaliga timmar i ko ar det ratt trevligt att aka buss i det har landet. Ibland far jag for mig att det liksom inte ar pa riktigt, utan gjort av modelllera. Det ar sa mjukt och boljande. Varje lite landssnutt som rimligtvis kan bolja gor det. Och sa allt detta grona. Ja. Det ar minst sagt vackert.
Idag ar det som sagt lordag. Jag roar mig med att lasa Foucault som fatt folja med, fundera over maktanalyser som ska plitas mer pa papper och lara mig lite nya spanska glosor. Jag ar ingen sprakbegavning, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, med det gar ratt bra anda.
Det har blev ett langt inlagg. Hoppas jag kan skriva snart igen.
Mycket har hant i veckan (aven om det da och da kanns som om jag gor absolut ingenting har...). Kanske ska ta det fran borjan och att inte alldels forvirra mig sjalv och er med osammanhangande minnesbilder.
Okej, i detta fall far veckan borja dar den valigtvis slutar, med en sondag. I sondags firade jag min forsta massa har i Alajuelitas lilla kyrkan. Det var trevligt, om av en musikalisk upplevelse utover det vanliga. Om jag sager att jag i sammanhanget framstod som en musikalisk begavning sa forstar de flesta hur falsksangen skvalade. Men det ar ratt harligt. Huvudsaken ar att man gladjs i det man gor, inte att det blir perfekt (eller ens bra). Sondagen bjod pa dubbla massor, eftersom vi fick formanen att fojla med den svenska prasten Katarina till en forsamnling som heter Quitirrisí dar det bor indianer. Kyrkan har ingen kontirnuelig verksamhet dar just nu, men varje ar firas en minnsemassa efter en liten flicka som hette Claudia som foddes for tre ar sedan med dog bara 26 dagar gammal. Det var valdigt fint. Och Quitirrisí var fantastikst vackert. Det var forsta gangen jag och Cathrine var ute fran San José, om man inte raknar Corenado, sa bata det var en upplevelse i sig.
Mandag. var jag jag Casa Abierta och fick vara med pa tvaarskalas. Maurisius fyllde ar och hans foraldrar kom med tarta. Vilken fest. Det ar fint att vara men barnen och om Casa Abierta ligger i kyrkan eller om kyrkan ligger i Casa Abierta ar en svarbedomd fraga. Likasa ar den om huruvida altaret at ett fotbollsmal eller tvartom.
Tisdag. Det har regnat alldelse fantastiskt jattemycket hela denna veckan. Hurricanerna ligger tatt, aven om Costa Rica ar skonat i jamforelse med grannlanderna. I tisdags regnade det hela dagen och jag hade ont i mitt kna (som fortfarande brakar lite men idag nog maste raknas som nastan bra) sa jag var hemma och fixade och donade tillsammans med Jeannette. Tvatta bor man, annars dor man. Kanske inte, men att ga i smutsiga klader ar ju aldrig roligt, liksom.
Onsdag. bjod pa seminarium pa universitetet. Jag ljuger om jag sager att jag forstod allt, men lite. Det handlade om uppenbarelseboken i forhallande till aldre indiankulturers texter och sa lite Bob Marley och annat smatt och gott. De delar jag forstod i alla fall. Darefter luncha pa stan med Cathrine, Joakim och Helena som var innen i stan innan dags att springa genom osregnet till bussen ut till min forort. Val hemma var det ingen i huset sa jag gick upp till Casa Abierta/kyrkan och hittade Jeannette dar. Det var mote om julfesten kyrkan ska ha (de har salt julsaker i affarerna i sakert en manad har... knappisar) och darefter gick vi pa bibelstudium hemma hos en kvinna som bor med sin familj uppe i Las Piñas, omradet jag tidigare skrivit om. Klockan var kvall och det var morkt. Nar man lamnade de upplysta omradena var det som att ga in i en sack. Jag och mina dyngsura skor forsokte undivka lerpolarna sa gott det gick och hamnade tillslut framfor en dorr dar vi blev inslappta. Pa utsidan ett platskjul pa insidan ett valordnat hem. Det var en fin symbolik in det da kvallens bibeltext handlade om Marta och Maria och Justo, som ar forsamlingsprasten har, talade om vikten av att ha ett hem. Han talade oxa om hur det ar manga (kvinnor) som alltfor ofta kanner sig som Marta och om hur viktigt det ar att man i en familj talar med varandra - bade vuxna och barn - och delar det som hander. Justo har en formaga att hitta det som beror de manniskor han talar med och till, i detta fall ett gang medelalders damer och tre tanorsgrabbar. Och sa jag. Och den tanke jag hade efter att ha kommit tillbaka hem (hall i din vaska ordentligt! ga i mitten av gruppen!) var den att det ofta kanns som att bibelns texter talar mer direkt har och har en relevans pa ett annat satt an vad som ar fallet hemma. Det var en fin kvall, hur som helst.
Torsdag. var det dags for utflykt. Jag skulle vilja havda att jag har varit i ett litet paradis. Med huvudet fulla av avgaser och oronen trotta av standiga ljud tog jag och Cathrine tacksamt emot Katarinas tips om en liten oas ett par timmar bort (Joakim och Helena protesterade inte de heller, trots att de ar lantisar fortillfallet). Platsen heter Termales del Bosque och det tar ungefar 2-3 timmar med buss att aka dit. Det var dock oklart om vi skulle komma ivag overhuvudtaget da regnandet gjort att stora mangder jord och stenar ralmat ner pa vagen mellan San Carlos och San José. Men, vi hoppasdes pa det basta, vilket var bra och kom med en buss. Vi fick vanta pa vagen i sadar en och en halv timme men kom framat eftermiddagen fram. Och det var vart vaje sekund av vantan. Termales del Bosque ar ett litet hoitell utslangt pa landet och alldels i narheten ligger ett gang varman kallor som man har tillgang till da man bor dar. Den varmaste av dessa ar 48 grader och lite for varm for mer an ett snabbt fotdopp, och de andra ar sedan i fallande tempraturer ner till den svalaste som ar runt 30 grader. Fantastiskt. Jag tror inte att jag behover skriva mer om hur vi tillbringade det kommande dygnet, men jag kan tillagga att man for att komma fram till kallorna var tvungen att ga 300 meter in och ner i tat skog. Som att kliva in i en gron stor grotta. Det var, som jag sa, lite av ett paradis. Det fanns till och med lekande fjarilar att titta pa och praraplydrinkar inom rackhall for den som onskade.
Fredag. var det dock dags att aka tillbaka till staden. Och visa av foregaende dags bussfard sag vi till att aka i god tid for att hinna till San José fore morkret. Fyra timmar i ko grusade dock de planerna och resan tog oss nastan 7 timmar. Suck. Med var handledare Ericks tillatelse satte vi oss dock pa vara bussar och blev motta vid hallplatsen, sa ingen storre skada skedd. Bortsett fran otaliga timmar i ko ar det ratt trevligt att aka buss i det har landet. Ibland far jag for mig att det liksom inte ar pa riktigt, utan gjort av modelllera. Det ar sa mjukt och boljande. Varje lite landssnutt som rimligtvis kan bolja gor det. Och sa allt detta grona. Ja. Det ar minst sagt vackert.
Idag ar det som sagt lordag. Jag roar mig med att lasa Foucault som fatt folja med, fundera over maktanalyser som ska plitas mer pa papper och lara mig lite nya spanska glosor. Jag ar ingen sprakbegavning, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, med det gar ratt bra anda.
Det har blev ett langt inlagg. Hoppas jag kan skriva snart igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)