Det ar lordag, regnet oser som om det har ar anda chansen att fa falla ner mot jorden och det ar en hel vecka sedan jag siste skrev. Tiden borjar onekligen ga fortare.
Mycket har hant i veckan (aven om det da och da kanns som om jag gor absolut ingenting har...). Kanske ska ta det fran borjan och att inte alldels forvirra mig sjalv och er med osammanhangande minnesbilder.
Okej, i detta fall far veckan borja dar den valigtvis slutar, med en sondag. I sondags firade jag min forsta massa har i Alajuelitas lilla kyrkan. Det var trevligt, om av en musikalisk upplevelse utover det vanliga. Om jag sager att jag i sammanhanget framstod som en musikalisk begavning sa forstar de flesta hur falsksangen skvalade. Men det ar ratt harligt. Huvudsaken ar att man gladjs i det man gor, inte att det blir perfekt (eller ens bra). Sondagen bjod pa dubbla massor, eftersom vi fick formanen att fojla med den svenska prasten Katarina till en forsamnling som heter Quitirrisí dar det bor indianer. Kyrkan har ingen kontirnuelig verksamhet dar just nu, men varje ar firas en minnsemassa efter en liten flicka som hette Claudia som foddes for tre ar sedan med dog bara 26 dagar gammal. Det var valdigt fint. Och Quitirrisí var fantastikst vackert. Det var forsta gangen jag och Cathrine var ute fran San José, om man inte raknar Corenado, sa bata det var en upplevelse i sig.
Mandag. var jag jag Casa Abierta och fick vara med pa tvaarskalas. Maurisius fyllde ar och hans foraldrar kom med tarta. Vilken fest. Det ar fint att vara men barnen och om Casa Abierta ligger i kyrkan eller om kyrkan ligger i Casa Abierta ar en svarbedomd fraga. Likasa ar den om huruvida altaret at ett fotbollsmal eller tvartom.
Tisdag. Det har regnat alldelse fantastiskt jattemycket hela denna veckan. Hurricanerna ligger tatt, aven om Costa Rica ar skonat i jamforelse med grannlanderna. I tisdags regnade det hela dagen och jag hade ont i mitt kna (som fortfarande brakar lite men idag nog maste raknas som nastan bra) sa jag var hemma och fixade och donade tillsammans med Jeannette. Tvatta bor man, annars dor man. Kanske inte, men att ga i smutsiga klader ar ju aldrig roligt, liksom.
Onsdag. bjod pa seminarium pa universitetet. Jag ljuger om jag sager att jag forstod allt, men lite. Det handlade om uppenbarelseboken i forhallande till aldre indiankulturers texter och sa lite Bob Marley och annat smatt och gott. De delar jag forstod i alla fall. Darefter luncha pa stan med Cathrine, Joakim och Helena som var innen i stan innan dags att springa genom osregnet till bussen ut till min forort. Val hemma var det ingen i huset sa jag gick upp till Casa Abierta/kyrkan och hittade Jeannette dar. Det var mote om julfesten kyrkan ska ha (de har salt julsaker i affarerna i sakert en manad har... knappisar) och darefter gick vi pa bibelstudium hemma hos en kvinna som bor med sin familj uppe i Las Piñas, omradet jag tidigare skrivit om. Klockan var kvall och det var morkt. Nar man lamnade de upplysta omradena var det som att ga in i en sack. Jag och mina dyngsura skor forsokte undivka lerpolarna sa gott det gick och hamnade tillslut framfor en dorr dar vi blev inslappta. Pa utsidan ett platskjul pa insidan ett valordnat hem. Det var en fin symbolik in det da kvallens bibeltext handlade om Marta och Maria och Justo, som ar forsamlingsprasten har, talade om vikten av att ha ett hem. Han talade oxa om hur det ar manga (kvinnor) som alltfor ofta kanner sig som Marta och om hur viktigt det ar att man i en familj talar med varandra - bade vuxna och barn - och delar det som hander. Justo har en formaga att hitta det som beror de manniskor han talar med och till, i detta fall ett gang medelalders damer och tre tanorsgrabbar. Och sa jag. Och den tanke jag hade efter att ha kommit tillbaka hem (hall i din vaska ordentligt! ga i mitten av gruppen!) var den att det ofta kanns som att bibelns texter talar mer direkt har och har en relevans pa ett annat satt an vad som ar fallet hemma. Det var en fin kvall, hur som helst.
Torsdag. var det dags for utflykt. Jag skulle vilja havda att jag har varit i ett litet paradis. Med huvudet fulla av avgaser och oronen trotta av standiga ljud tog jag och Cathrine tacksamt emot Katarinas tips om en liten oas ett par timmar bort (Joakim och Helena protesterade inte de heller, trots att de ar lantisar fortillfallet). Platsen heter Termales del Bosque och det tar ungefar 2-3 timmar med buss att aka dit. Det var dock oklart om vi skulle komma ivag overhuvudtaget da regnandet gjort att stora mangder jord och stenar ralmat ner pa vagen mellan San Carlos och San José. Men, vi hoppasdes pa det basta, vilket var bra och kom med en buss. Vi fick vanta pa vagen i sadar en och en halv timme men kom framat eftermiddagen fram. Och det var vart vaje sekund av vantan. Termales del Bosque ar ett litet hoitell utslangt pa landet och alldels i narheten ligger ett gang varman kallor som man har tillgang till da man bor dar. Den varmaste av dessa ar 48 grader och lite for varm for mer an ett snabbt fotdopp, och de andra ar sedan i fallande tempraturer ner till den svalaste som ar runt 30 grader. Fantastiskt. Jag tror inte att jag behover skriva mer om hur vi tillbringade det kommande dygnet, men jag kan tillagga att man for att komma fram till kallorna var tvungen att ga 300 meter in och ner i tat skog. Som att kliva in i en gron stor grotta. Det var, som jag sa, lite av ett paradis. Det fanns till och med lekande fjarilar att titta pa och praraplydrinkar inom rackhall for den som onskade.
Fredag. var det dock dags att aka tillbaka till staden. Och visa av foregaende dags bussfard sag vi till att aka i god tid for att hinna till San José fore morkret. Fyra timmar i ko grusade dock de planerna och resan tog oss nastan 7 timmar. Suck. Med var handledare Ericks tillatelse satte vi oss dock pa vara bussar och blev motta vid hallplatsen, sa ingen storre skada skedd. Bortsett fran otaliga timmar i ko ar det ratt trevligt att aka buss i det har landet. Ibland far jag for mig att det liksom inte ar pa riktigt, utan gjort av modelllera. Det ar sa mjukt och boljande. Varje lite landssnutt som rimligtvis kan bolja gor det. Och sa allt detta grona. Ja. Det ar minst sagt vackert.
Idag ar det som sagt lordag. Jag roar mig med att lasa Foucault som fatt folja med, fundera over maktanalyser som ska plitas mer pa papper och lara mig lite nya spanska glosor. Jag ar ingen sprakbegavning, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, med det gar ratt bra anda.
Det har blev ett langt inlagg. Hoppas jag kan skriva snart igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar