tanter pa barrikaderna och snart ar det slut.

Att kunna rakna dagarna som ar kvar pa ena handens fingarar kanns smatt overkligt. Snart ar jag och min nya culo de pato (uttryck som betyder ungefar ankrumpa och anvands om personer som har en sadan, vilket jag narmast har nufortiden...) pa frusen nordisk mark igen. Det kommer komma hem mer av mig an vad som akte for tre manader sedan. Avsaknad av motion och allt for mycket god glass har gjort sitt. Men det ar bra. Jag har forstatt att lite extra underhudsfett kan vara till anvanding i kylan darhemma.

Det har varit manga sorliga farval de senaste dagarna. Aders, Magnus och Katarina, gamla vardfamiljerna som vi varit ute och halsat pa, alla harliga typer uppe pa ILCO. Ja, det ar med blandande kanslor jag kommer satta mig pa planet. Hemma ar alltid hemma och det ska bli skont att fa komma hem och ra sig sjalv igen, men det finns mycket fint som lamnas har i Costa Rica.

Och det finns mycket mindre fint ocksa, for den delen. Som den incident som itraffade forra veckan tillexempel. Da skulle Alex, som ar en av ungdomarna som ar engagerad i forsamlingen ute i La Carpio och somar en av de drivande i den breakedancegrupp som finns dar, pa ett densupptrade och vantade pa de andra i gruppen inne i San José. Nar han stod dar kom tva poliser fram och kravde att fa visitera honom. Det hander ofta att polisen visiterar unga man som de tycker ser misstanksamma ut, vilket i forsta hand, enligt min asikt, handlar om maktuppvisning. Alex ar tillrackligt mork for att dra den typen av uppmarksamhet till sig. Vid visitationen hittade polisen 8500 colones och kravde da att fa veta vad och till vem Alex salt droger. Eftersom Alex inte salt nagra droger kunde han inte ge nagot tillfredstallande svar, sa polisen tog helt sonika pengarna som "bevismaterial" med motiveringen att det var alldeles for mycket pengar for en kille som Alex att ha pa sig (ca 120 kr). Nar protesterna kom tystades de med rejala slag. Alex fick, istallet for att dansa, ga hela vagen hem till La Carpio, en tur som tar sadar en 30 minuter med buss, eftersom han inga pangar hade kvar. Saken ar polisanmald men att det hela skulle bli utratt, ja... sannorlikheten ar sa liten att den knappt existerar. Costa Rica ma vara en demokrati och en relativt valutvecklad stat, men det finns stora problem kvar att jobba med. En korrumperad poliskar ar en, standigt okade klyftor i samhallet ar en annan. Och igar demonstrarade vid mot en tredje: det alltfor utbredda kvinnovaldet.

Den 25 november ar den internatioella dagen mot kvinnovald, tydligen. Och detta uppmarksammades med demonstration inne i centrala San José. Det var ganska sa mycket folk i alla aldrar dar aldre kvinnor utmarkte sig langst fram i leden , bra stamning, sang, dans och slagrop. Min favort var: Alerta! Alerta! Alerta que camina la lucha feminina por America Latina! Deonstrationen avslutade vid den myndighet som arbetar med kvinnovald och dar tal holls och poliser ignarerades for att klistra upp namnen pa de 38 kvinnor som (enligt den officiella statistiken) hitills fallit offer for kvinnovald klistrades upp pa de stora glasdorrarna. En harlig och uppmuntrande dag!



Tiden som ar kvar kommer mest ga at till fix och trix. En vaska som ska packas (behover nog ett gudomligt ingripandfe for att lyckas med detta...) och imorgon kvall blir det avskedsfest i kyrkan har i Carit.

Det kommer nog att ta tid att summera dessa tre manader i overgripliga intryck, men det ar inte bara min vikt som okat - jag bar med mig otaliga spanande, roliga, sorliga och haftiga upplevelser fran detta aventyr.

Tack for att ni foljt mig har. For den som vill kommer jag (och aven Carro som varit i Tanzania) valdigt garna och berattar om vara upplevelser. Hor av er till mig, pa linnea.jensdotter@gmail.com eller till Maggi pa stiftet.

Allt gott!
Linnea.

bland bananerna.

Vi har haft en fin helg bland blananplantagen i nordostra delarna av landet. Dar har kyrkan fyra forsamlingar och den mesta av var tid tillgringade vi i El Jardín dar Nehemías ar prast. Nehmías ar fantastiskt engagerad i sin forsamlig och arbetet dar. Forutom att arbeta med ekologisk odling haller han pa med massage, naturmedicin, har klasser dar han odlar med barnen i skolan osv, och har, som man kan ana, en valdigt helhetssyn pa livet, skapelsen och Gud.

I El Jardín lever man av bananerna, bade bokstavligt och bildligt. Stekta platanos, matbananer, har en hojdpunkt i den (inte alltid allt for roliga) costarikanska matkulturen och det ar pa bananplantagen man far sin inkomst. I den familj som bjod in oss att bo i sitt hem (ingen fara, vi ar bara 9 personer sen innan, vi sover pa golvet har inne i andra rummet sa ni far sova i sangarna...) arbetar alla pa plantagen, och de har dessutom bananodlingar pa sin tomt som extra inkomst.

Att arbeta pa de stora plantagen ar, som de flesta vet, ingen dans pa rosor. For en timmes arbete far man 800 colones i lon, ca 10 kronor. Man arbetar 8 timmar om dagen, 6 dagar i veckan - det ger inga gigantiska summor. Man har en anstallning pa 3 manader och darefter maste man byta plantage. Pa sa satt kommer plantageagarna undan lagen och slipper ta socialt ansvar for sina arbetare. Detta system forhindrar ocksa att arbetarna organiserar sig for att pa sa satt komma paverka sin situation. Organisering ar hur som helst forbjuden, och da hela familjen ar beroende av inkomsten fran plantagen ar situationen for arbetarna utsatt. En forbattring av situationen hade helt klart varit valkommen da arbetet ar hart och temperaturen ofta uppe i 40 grader. For att bananerna ska vara stora, fina och gula nar de skickas over till Europa och Sverige besprutas plantagen med stora mangder kemiklaier, ofta med flygplan. Dessa hamnar pa traden, pa marken, pa manniskorna som arbetar dar samt i omgivande omraden (men inte pa bananerna som skyddas av plastpasar). Detta leder till att manga manniskor lider av olika sjukdomar, andningsbasvar och sterilitet ar vanligt forekommande. Dessutom hander det att gifterna gar ner i vattnet och resulterar i magakommor och diarre. Den stora del av plantagearbetarna som ar papperslosa migranter fran Nicaragua ar ytterst utsatta. Utan papper inga rattighet.

Och om man inte har daligt samvete nog nar man ater sin fruktsallad kan man tanka pa att ananasen, som ar en explotionsartat vaxande industri i Costa Rica, ar an smutsigare. Pa 4 ar har anansaplantagen okat i yta fran 12 000 till 48 000 hektar, och de okar standigt pa bekostnad av Costa Ricas artrika och vackra natur.

Nar det galler bananerna kan man enkelt gora ett aktivt val genom att valja de med Faritrademarkning och darmed vara saker pa att de som odlat dem fatt skaligt betalt och sina rattigheter respekterade, med ananasen ar det svarare. Jag har, sa vitt jag kan minnas, aldrig sett Fairtrademarkt ananas ute i butikerna. Det ar dags att borja efterfraga, sa dyker den forhoppningsvis upp!

yo soy solidario/a.

semestertider och solidaritetsaktion.

Tva skona semsetrar och sa lite annat dar emellan.

Som jag sist skrev var vi pavag till havet, det karibiska, for ett par dagars semester. Vi akte till Puerto Viejo, en trevlig liten stad ett par mil fran Chauita dar jag och Catrine var efter ranelandet. Tyvarr har det varit alldeles ovanligt daligt vader i Costa Rica senaste tiden, sa illa att floder svammat over och manniskor har dott i lerras. Sa att klaga over daligt semestervader kanns inte helt prioriterat, men det var hur som helst en del regn, lite mulet men ocksa lite sol. Vi hade fina dagar, hur som helst och Puerto Viejo var en trevlig stad pa det dar avslappnade karibiska sattet.

Tillbaka i Puriscal var det barngrupp i kyrkan pa lordagformiddagen. Pa grund av ovadret har en tv-kanal tillsammans med en av Costa Ricas banker startat en insamling dar man lovar att skanka dubbelt sa mycket som manniskor runt om i landet lyckas samla in. Darfor kom Gilberto till kyrkan utrustad med plakat och insamlingsbossa och hela barngruppen fick en genomgang i jesu karlek och vikten av att vara solidarisk med dem som har det svart. Darefter promenerade vi tillsammans runt bland husen och samlade in pengar och nar detta var gjort stallde vi oss vid landsvagen som gar strax utanfor byn och spande upp ett rep pa vilket tva stora plakat med texten "yo soy solidario" var fastsatt. Sa fick de bilar som ville passera helt sonika stanna och ge en slant i insamlingsbossan (och i utbyte fa en lite sak, en tandborste, en blackpenna etc) innan repet sanktes och de kunde kora vidare. Jag har svart att se en kyrkansbarntimmargrupp hemma i Sverige gora en liknande aktion, det kanns langt bort. Men oj sa trevligt det var. Och pa tva tva timmar samlade vi in 58 880 colones, vilket ar strax under tusen kronor. Bra jobbat alla fina barn!

Pa sondagen kom Helena och Joakim ut till Puriscal for att ga pa fodelsedagskalas - Christopher, lillebror i min familj, fyllde 7 ar. Vi bakade chokladbollar och han fick modellera i fina farger av sina svenska kompisar. Och sa bjods det pa tarta. Sondagsmassa i vanlig ordning och i mandags var det dags for nasta semester.

Det var andra kusten som gallde denna gang, sa nu har jag aven badat i Stilla Havet, vilket jag kan informera var kallare an det karibiska men helt klart badvanligt. Vi akte till Manuel Antonio med forhoppningen om att besoka den nationalpark som ligger dar och som sags vara sevard. Tyvarr var parken stang pa grund av allt restaureringsarbete efter regnet, sa det malet lyckades vi inte uppna. Men vi fick en skon dag pa stranden (min mage blev harligt jordgubbsrod, tjusigt) och det var varmt och skont - motsats till den snostorm jag fatt rapporter om fran Sverige, skulle man nog kunna saga.

Nu ar jag pa mellanlandning i Puriscal igen men imorgon ska vi aka och besoka forsamlingarna i Sarapiqi och vara dar over helgen. Rapport kommer.

Det mindre an tre veckor kvar tills jag kommer hem. Ska efter basta formaga njuta av den sista tiden innan jag kommer hem for att med liv och lust ge mig in i julbaket.

En annan typ av bibelstudium.

Hela livet har ar som ett bibelstudium over Guds vackra skapelse, fylld av gladje och fylld av sorger. I lordags var det ett mer specifikt inriktat taller de biblico om att vara en inkluderande kyrka. Det var rektorn for UBL - bibeluniversitetet i San Jose som holl i det och en harligt blandad grupp manniskr deltog. Forutom delande av manga intressanta tankar hade vi en del grupparbete kring olika bibeltexter (att diskurera bibeln pa spanska med ett ordforrad pa sadar fem ord ar inte det lattaste...) och dramatiseringar. I filmen har nedanfor ar vi indelade i olika grupper som har satt sig in i de olika agerande som finns i berattelsen om den blinde som Jesus botar pa sabbaten i Johannseevangeliets kapitel 9. De olika grupperna - Jesus, fariseerna, de blinda, foraldrarna och folket - skulle utifran texten se pa den egna gruppen och oversatta deras agerande till nutid. Hur skulle till exempel min grupp, folket, bete sig om det hande nagot utanfor de gangse normerna.

Nar jag satter pa kameran har det hela kommit till ett ganska sa hetsigt skede och Hector drar igang kampsanget. Jag kan dock avsloja att det hela slutar lyckligt med en stor gruppkram.