Artikel om mig och Carro upplagt pa Stockholm stifts hemsida. Läs gärna.
God jul till er alla.
torsdag 23 december 2010
god jul/feliz navidad
Lyckligt hemkommen och julmys står högst på schemat. Men såklart, mycket intryck att bearbeta mellan knäcken och (det vegetariska) julbordet.
Artikel om mig och Carro upplagt pa Stockholm stifts hemsida. Läs gärna.
Artikel om mig och Carro upplagt pa Stockholm stifts hemsida. Läs gärna.
fredag 26 november 2010
tanter pa barrikaderna och snart ar det slut.
Att kunna rakna dagarna som ar kvar pa ena handens fingarar kanns smatt overkligt. Snart ar jag och min nya culo de pato (uttryck som betyder ungefar ankrumpa och anvands om personer som har en sadan, vilket jag narmast har nufortiden...) pa frusen nordisk mark igen. Det kommer komma hem mer av mig an vad som akte for tre manader sedan. Avsaknad av motion och allt for mycket god glass har gjort sitt. Men det ar bra. Jag har forstatt att lite extra underhudsfett kan vara till anvanding i kylan darhemma.
Det har varit manga sorliga farval de senaste dagarna. Aders, Magnus och Katarina, gamla vardfamiljerna som vi varit ute och halsat pa, alla harliga typer uppe pa ILCO. Ja, det ar med blandande kanslor jag kommer satta mig pa planet. Hemma ar alltid hemma och det ska bli skont att fa komma hem och ra sig sjalv igen, men det finns mycket fint som lamnas har i Costa Rica.
Och det finns mycket mindre fint ocksa, for den delen. Som den incident som itraffade forra veckan tillexempel. Da skulle Alex, som ar en av ungdomarna som ar engagerad i forsamlingen ute i La Carpio och somar en av de drivande i den breakedancegrupp som finns dar, pa ett densupptrade och vantade pa de andra i gruppen inne i San José. Nar han stod dar kom tva poliser fram och kravde att fa visitera honom. Det hander ofta att polisen visiterar unga man som de tycker ser misstanksamma ut, vilket i forsta hand, enligt min asikt, handlar om maktuppvisning. Alex ar tillrackligt mork for att dra den typen av uppmarksamhet till sig. Vid visitationen hittade polisen 8500 colones och kravde da att fa veta vad och till vem Alex salt droger. Eftersom Alex inte salt nagra droger kunde han inte ge nagot tillfredstallande svar, sa polisen tog helt sonika pengarna som "bevismaterial" med motiveringen att det var alldeles for mycket pengar for en kille som Alex att ha pa sig (ca 120 kr). Nar protesterna kom tystades de med rejala slag. Alex fick, istallet for att dansa, ga hela vagen hem till La Carpio, en tur som tar sadar en 30 minuter med buss, eftersom han inga pangar hade kvar. Saken ar polisanmald men att det hela skulle bli utratt, ja... sannorlikheten ar sa liten att den knappt existerar. Costa Rica ma vara en demokrati och en relativt valutvecklad stat, men det finns stora problem kvar att jobba med. En korrumperad poliskar ar en, standigt okade klyftor i samhallet ar en annan. Och igar demonstrarade vid mot en tredje: det alltfor utbredda kvinnovaldet.
Den 25 november ar den internatioella dagen mot kvinnovald, tydligen. Och detta uppmarksammades med demonstration inne i centrala San José. Det var ganska sa mycket folk i alla aldrar dar aldre kvinnor utmarkte sig langst fram i leden , bra stamning, sang, dans och slagrop. Min favort var: Alerta! Alerta! Alerta que camina la lucha feminina por America Latina! Deonstrationen avslutade vid den myndighet som arbetar med kvinnovald och dar tal holls och poliser ignarerades for att klistra upp namnen pa de 38 kvinnor som (enligt den officiella statistiken) hitills fallit offer for kvinnovald klistrades upp pa de stora glasdorrarna. En harlig och uppmuntrande dag!
Tiden som ar kvar kommer mest ga at till fix och trix. En vaska som ska packas (behover nog ett gudomligt ingripandfe for att lyckas med detta...) och imorgon kvall blir det avskedsfest i kyrkan har i Carit.
Det kommer nog att ta tid att summera dessa tre manader i overgripliga intryck, men det ar inte bara min vikt som okat - jag bar med mig otaliga spanande, roliga, sorliga och haftiga upplevelser fran detta aventyr.
Tack for att ni foljt mig har. For den som vill kommer jag (och aven Carro som varit i Tanzania) valdigt garna och berattar om vara upplevelser. Hor av er till mig, pa linnea.jensdotter@gmail.com eller till Maggi pa stiftet.
Allt gott!
Linnea.
Det har varit manga sorliga farval de senaste dagarna. Aders, Magnus och Katarina, gamla vardfamiljerna som vi varit ute och halsat pa, alla harliga typer uppe pa ILCO. Ja, det ar med blandande kanslor jag kommer satta mig pa planet. Hemma ar alltid hemma och det ska bli skont att fa komma hem och ra sig sjalv igen, men det finns mycket fint som lamnas har i Costa Rica.
Och det finns mycket mindre fint ocksa, for den delen. Som den incident som itraffade forra veckan tillexempel. Da skulle Alex, som ar en av ungdomarna som ar engagerad i forsamlingen ute i La Carpio och somar en av de drivande i den breakedancegrupp som finns dar, pa ett densupptrade och vantade pa de andra i gruppen inne i San José. Nar han stod dar kom tva poliser fram och kravde att fa visitera honom. Det hander ofta att polisen visiterar unga man som de tycker ser misstanksamma ut, vilket i forsta hand, enligt min asikt, handlar om maktuppvisning. Alex ar tillrackligt mork for att dra den typen av uppmarksamhet till sig. Vid visitationen hittade polisen 8500 colones och kravde da att fa veta vad och till vem Alex salt droger. Eftersom Alex inte salt nagra droger kunde han inte ge nagot tillfredstallande svar, sa polisen tog helt sonika pengarna som "bevismaterial" med motiveringen att det var alldeles for mycket pengar for en kille som Alex att ha pa sig (ca 120 kr). Nar protesterna kom tystades de med rejala slag. Alex fick, istallet for att dansa, ga hela vagen hem till La Carpio, en tur som tar sadar en 30 minuter med buss, eftersom han inga pangar hade kvar. Saken ar polisanmald men att det hela skulle bli utratt, ja... sannorlikheten ar sa liten att den knappt existerar. Costa Rica ma vara en demokrati och en relativt valutvecklad stat, men det finns stora problem kvar att jobba med. En korrumperad poliskar ar en, standigt okade klyftor i samhallet ar en annan. Och igar demonstrarade vid mot en tredje: det alltfor utbredda kvinnovaldet.
Den 25 november ar den internatioella dagen mot kvinnovald, tydligen. Och detta uppmarksammades med demonstration inne i centrala San José. Det var ganska sa mycket folk i alla aldrar dar aldre kvinnor utmarkte sig langst fram i leden , bra stamning, sang, dans och slagrop. Min favort var: Alerta! Alerta! Alerta que camina la lucha feminina por America Latina! Deonstrationen avslutade vid den myndighet som arbetar med kvinnovald och dar tal holls och poliser ignarerades for att klistra upp namnen pa de 38 kvinnor som (enligt den officiella statistiken) hitills fallit offer for kvinnovald klistrades upp pa de stora glasdorrarna. En harlig och uppmuntrande dag!
Tiden som ar kvar kommer mest ga at till fix och trix. En vaska som ska packas (behover nog ett gudomligt ingripandfe for att lyckas med detta...) och imorgon kvall blir det avskedsfest i kyrkan har i Carit.
Det kommer nog att ta tid att summera dessa tre manader i overgripliga intryck, men det ar inte bara min vikt som okat - jag bar med mig otaliga spanande, roliga, sorliga och haftiga upplevelser fran detta aventyr.
Tack for att ni foljt mig har. For den som vill kommer jag (och aven Carro som varit i Tanzania) valdigt garna och berattar om vara upplevelser. Hor av er till mig, pa linnea.jensdotter@gmail.com eller till Maggi pa stiftet.
Allt gott!
Linnea.
måndag 15 november 2010
bland bananerna.
Vi har haft en fin helg bland blananplantagen i nordostra delarna av landet. Dar har kyrkan fyra forsamlingar och den mesta av var tid tillgringade vi i El Jardín dar Nehemías ar prast. Nehmías ar fantastiskt engagerad i sin forsamlig och arbetet dar. Forutom att arbeta med ekologisk odling haller han pa med massage, naturmedicin, har klasser dar han odlar med barnen i skolan osv, och har, som man kan ana, en valdigt helhetssyn pa livet, skapelsen och Gud.
I El Jardín lever man av bananerna, bade bokstavligt och bildligt. Stekta platanos, matbananer, har en hojdpunkt i den (inte alltid allt for roliga) costarikanska matkulturen och det ar pa bananplantagen man far sin inkomst. I den familj som bjod in oss att bo i sitt hem (ingen fara, vi ar bara 9 personer sen innan, vi sover pa golvet har inne i andra rummet sa ni far sova i sangarna...) arbetar alla pa plantagen, och de har dessutom bananodlingar pa sin tomt som extra inkomst.
Att arbeta pa de stora plantagen ar, som de flesta vet, ingen dans pa rosor. For en timmes arbete far man 800 colones i lon, ca 10 kronor. Man arbetar 8 timmar om dagen, 6 dagar i veckan - det ger inga gigantiska summor. Man har en anstallning pa 3 manader och darefter maste man byta plantage. Pa sa satt kommer plantageagarna undan lagen och slipper ta socialt ansvar for sina arbetare. Detta system forhindrar ocksa att arbetarna organiserar sig for att pa sa satt komma paverka sin situation. Organisering ar hur som helst forbjuden, och da hela familjen ar beroende av inkomsten fran plantagen ar situationen for arbetarna utsatt. En forbattring av situationen hade helt klart varit valkommen da arbetet ar hart och temperaturen ofta uppe i 40 grader. For att bananerna ska vara stora, fina och gula nar de skickas over till Europa och Sverige besprutas plantagen med stora mangder kemiklaier, ofta med flygplan. Dessa hamnar pa traden, pa marken, pa manniskorna som arbetar dar samt i omgivande omraden (men inte pa bananerna som skyddas av plastpasar). Detta leder till att manga manniskor lider av olika sjukdomar, andningsbasvar och sterilitet ar vanligt forekommande. Dessutom hander det att gifterna gar ner i vattnet och resulterar i magakommor och diarre. Den stora del av plantagearbetarna som ar papperslosa migranter fran Nicaragua ar ytterst utsatta. Utan papper inga rattighet.
Och om man inte har daligt samvete nog nar man ater sin fruktsallad kan man tanka pa att ananasen, som ar en explotionsartat vaxande industri i Costa Rica, ar an smutsigare. Pa 4 ar har anansaplantagen okat i yta fran 12 000 till 48 000 hektar, och de okar standigt pa bekostnad av Costa Ricas artrika och vackra natur.
Nar det galler bananerna kan man enkelt gora ett aktivt val genom att valja de med Faritrademarkning och darmed vara saker pa att de som odlat dem fatt skaligt betalt och sina rattigheter respekterade, med ananasen ar det svarare. Jag har, sa vitt jag kan minnas, aldrig sett Fairtrademarkt ananas ute i butikerna. Det ar dags att borja efterfraga, sa dyker den forhoppningsvis upp!
torsdag 11 november 2010
semestertider och solidaritetsaktion.
Tva skona semsetrar och sa lite annat dar emellan.
Som jag sist skrev var vi pavag till havet, det karibiska, for ett par dagars semester. Vi akte till Puerto Viejo, en trevlig liten stad ett par mil fran Chauita dar jag och Catrine var efter ranelandet. Tyvarr har det varit alldeles ovanligt daligt vader i Costa Rica senaste tiden, sa illa att floder svammat over och manniskor har dott i lerras. Sa att klaga over daligt semestervader kanns inte helt prioriterat, men det var hur som helst en del regn, lite mulet men ocksa lite sol. Vi hade fina dagar, hur som helst och Puerto Viejo var en trevlig stad pa det dar avslappnade karibiska sattet.
Tillbaka i Puriscal var det barngrupp i kyrkan pa lordagformiddagen. Pa grund av ovadret har en tv-kanal tillsammans med en av Costa Ricas banker startat en insamling dar man lovar att skanka dubbelt sa mycket som manniskor runt om i landet lyckas samla in. Darfor kom Gilberto till kyrkan utrustad med plakat och insamlingsbossa och hela barngruppen fick en genomgang i jesu karlek och vikten av att vara solidarisk med dem som har det svart. Darefter promenerade vi tillsammans runt bland husen och samlade in pengar och nar detta var gjort stallde vi oss vid landsvagen som gar strax utanfor byn och spande upp ett rep pa vilket tva stora plakat med texten "yo soy solidario" var fastsatt. Sa fick de bilar som ville passera helt sonika stanna och ge en slant i insamlingsbossan (och i utbyte fa en lite sak, en tandborste, en blackpenna etc) innan repet sanktes och de kunde kora vidare. Jag har svart att se en kyrkansbarntimmargrupp hemma i Sverige gora en liknande aktion, det kanns langt bort. Men oj sa trevligt det var. Och pa tva tva timmar samlade vi in 58 880 colones, vilket ar strax under tusen kronor. Bra jobbat alla fina barn!
Pa sondagen kom Helena och Joakim ut till Puriscal for att ga pa fodelsedagskalas - Christopher, lillebror i min familj, fyllde 7 ar. Vi bakade chokladbollar och han fick modellera i fina farger av sina svenska kompisar. Och sa bjods det pa tarta. Sondagsmassa i vanlig ordning och i mandags var det dags for nasta semester.
Det var andra kusten som gallde denna gang, sa nu har jag aven badat i Stilla Havet, vilket jag kan informera var kallare an det karibiska men helt klart badvanligt. Vi akte till Manuel Antonio med forhoppningen om att besoka den nationalpark som ligger dar och som sags vara sevard. Tyvarr var parken stang pa grund av allt restaureringsarbete efter regnet, sa det malet lyckades vi inte uppna. Men vi fick en skon dag pa stranden (min mage blev harligt jordgubbsrod, tjusigt) och det var varmt och skont - motsats till den snostorm jag fatt rapporter om fran Sverige, skulle man nog kunna saga.
Nu ar jag pa mellanlandning i Puriscal igen men imorgon ska vi aka och besoka forsamlingarna i Sarapiqi och vara dar over helgen. Rapport kommer.
Det mindre an tre veckor kvar tills jag kommer hem. Ska efter basta formaga njuta av den sista tiden innan jag kommer hem for att med liv och lust ge mig in i julbaket.
Som jag sist skrev var vi pavag till havet, det karibiska, for ett par dagars semester. Vi akte till Puerto Viejo, en trevlig liten stad ett par mil fran Chauita dar jag och Catrine var efter ranelandet. Tyvarr har det varit alldeles ovanligt daligt vader i Costa Rica senaste tiden, sa illa att floder svammat over och manniskor har dott i lerras. Sa att klaga over daligt semestervader kanns inte helt prioriterat, men det var hur som helst en del regn, lite mulet men ocksa lite sol. Vi hade fina dagar, hur som helst och Puerto Viejo var en trevlig stad pa det dar avslappnade karibiska sattet.
Tillbaka i Puriscal var det barngrupp i kyrkan pa lordagformiddagen. Pa grund av ovadret har en tv-kanal tillsammans med en av Costa Ricas banker startat en insamling dar man lovar att skanka dubbelt sa mycket som manniskor runt om i landet lyckas samla in. Darfor kom Gilberto till kyrkan utrustad med plakat och insamlingsbossa och hela barngruppen fick en genomgang i jesu karlek och vikten av att vara solidarisk med dem som har det svart. Darefter promenerade vi tillsammans runt bland husen och samlade in pengar och nar detta var gjort stallde vi oss vid landsvagen som gar strax utanfor byn och spande upp ett rep pa vilket tva stora plakat med texten "yo soy solidario" var fastsatt. Sa fick de bilar som ville passera helt sonika stanna och ge en slant i insamlingsbossan (och i utbyte fa en lite sak, en tandborste, en blackpenna etc) innan repet sanktes och de kunde kora vidare. Jag har svart att se en kyrkansbarntimmargrupp hemma i Sverige gora en liknande aktion, det kanns langt bort. Men oj sa trevligt det var. Och pa tva tva timmar samlade vi in 58 880 colones, vilket ar strax under tusen kronor. Bra jobbat alla fina barn!
Pa sondagen kom Helena och Joakim ut till Puriscal for att ga pa fodelsedagskalas - Christopher, lillebror i min familj, fyllde 7 ar. Vi bakade chokladbollar och han fick modellera i fina farger av sina svenska kompisar. Och sa bjods det pa tarta. Sondagsmassa i vanlig ordning och i mandags var det dags for nasta semester.
Det var andra kusten som gallde denna gang, sa nu har jag aven badat i Stilla Havet, vilket jag kan informera var kallare an det karibiska men helt klart badvanligt. Vi akte till Manuel Antonio med forhoppningen om att besoka den nationalpark som ligger dar och som sags vara sevard. Tyvarr var parken stang pa grund av allt restaureringsarbete efter regnet, sa det malet lyckades vi inte uppna. Men vi fick en skon dag pa stranden (min mage blev harligt jordgubbsrod, tjusigt) och det var varmt och skont - motsats till den snostorm jag fatt rapporter om fran Sverige, skulle man nog kunna saga.
Nu ar jag pa mellanlandning i Puriscal igen men imorgon ska vi aka och besoka forsamlingarna i Sarapiqi och vara dar over helgen. Rapport kommer.
Det mindre an tre veckor kvar tills jag kommer hem. Ska efter basta formaga njuta av den sista tiden innan jag kommer hem for att med liv och lust ge mig in i julbaket.
måndag 1 november 2010
En annan typ av bibelstudium.
Hela livet har ar som ett bibelstudium over Guds vackra skapelse, fylld av gladje och fylld av sorger. I lordags var det ett mer specifikt inriktat taller de biblico om att vara en inkluderande kyrka. Det var rektorn for UBL - bibeluniversitetet i San Jose som holl i det och en harligt blandad grupp manniskr deltog. Forutom delande av manga intressanta tankar hade vi en del grupparbete kring olika bibeltexter (att diskurera bibeln pa spanska med ett ordforrad pa sadar fem ord ar inte det lattaste...) och dramatiseringar. I filmen har nedanfor ar vi indelade i olika grupper som har satt sig in i de olika agerande som finns i berattelsen om den blinde som Jesus botar pa sabbaten i Johannseevangeliets kapitel 9. De olika grupperna - Jesus, fariseerna, de blinda, foraldrarna och folket - skulle utifran texten se pa den egna gruppen och oversatta deras agerande till nutid. Hur skulle till exempel min grupp, folket, bete sig om det hande nagot utanfor de gangse normerna.
Nar jag satter pa kameran har det hela kommit till ett ganska sa hetsigt skede och Hector drar igang kampsanget. Jag kan dock avsloja att det hela slutar lyckligt med en stor gruppkram.
Nar jag satter pa kameran har det hela kommit till ett ganska sa hetsigt skede och Hector drar igang kampsanget. Jag kan dock avsloja att det hela slutar lyckligt med en stor gruppkram.
onsdag 27 oktober 2010
det stora och det lilla.
Tiden har borjat ga sa fort, forstar inte detta. Det ra lange sen jag skrev sa det kommer bli ett langt inlagg.. Ni far halla till godo. Sedan sist har det hant bade det ena och det andra.
Vi hade fatt formanen att bli inbjudna till en fin familj som bor mitt ute pa landet nara Guatoso, norrut fran San Jose. De ar Malecoindianer och har funnits med i ILCOs verksamhet under en lang tid. Familjen bestar av foraldrarna sex systrar samt en son, David, som bor i San Jose och som vi traffat tidigare men som inte var med nu ute hos familjen. De bor pa samma tomt, nagra av systrarna med sina egna familjer i egna hus. Det ar gudomligt gront och vackert, men varmt som i ett vaxthus (aven om de pastar att sommrarna brukar vara stekheta... ibland racker det med vinter.) Det var fina dagar. Lugn och stillhet. Vi fick lara oss att mala pa Malecovis och hora spannande berattelser fran Malecokulturen. Det slog mig, som sa ofta forr men nu med annu mer kraft, vilken forman jag har som far vara med om detta. Att fa aka ut och fara i stora varlden, vidga mina horisonter, och i det fa se alla dessa sma varldar som utgors av manniskors hem. Det stora moter det lilla och blandningen blir fina upplevelser som jag kommer bara pa lange, lange.
Fran Guatoso akte vi till La Fortuna, en liten stad i narheten som lever pa turister som, liksom vi, vill se den stora vulkanen Arenal. Vi var bara dar over en natt men hann med en skon tur till Parque de Arenal och beskada vulkanen. Det var en harlig plats. Och ironiskt nog har jag inte kant mig sa lugn pa lange som jag gjorde da jag satt och betraktade vulkanen.
JAg har aven hunnit flytta fran stan och Jeannette och Pedro till min nya famil i Carit de Puriscal, en liten by som ligger ett par kilometer utanfor den lagom stora staden Pursical som enligt utsago har ca 8000 invanare. Omradet vi bor i kallas heter Los Angeles (coolt...) och anses av invanarna i omgivningen vara lite av en graddhylla. Men om jag sager att vi bor sju personer i tva rum och kok sa forstar man att allting ar relativt.
Familjen bestar av en mamma, en pappa, Karen som ar 20 ar (och som var i Sverigen med Ung i vvk 2009), Silvia som ar 16, Christopher 7 ar och se lilla Michelle som snart fyller 4. Det ar en go familj aven om Christopher och framforallt Michelle ar energiknippen av sallan skadat slag och riktiga busungar. De leker garna med allt och alla, speciellt med besokande svenskar!aren, som ar den som ta mest hand om mig, jobbar hela dagarna och stiger upp klockan 5 om morgnarna - jag kanner mig som en riktig latmask nar jag ligger och drar mig till 8. Trodde aldrig att jag skulle kalla 8 for sovmorgon... Delar rum med Karen och Silvia, sa det ar inte till mycket av privatliv, men det funkar.
Cathrine bor ca 1 minut bort hemma hos Christinas familj. Christia ar aven hon 20 och var i Sverige 2008. Hon har precis borjat plugga teologi inne pa universitetet i San José. Det ar lugna och skona dagar har. Landskapet av fantastiskt vackert och inbjuder till langa promenader och djupa andetag. Vi spelar kort, sitter och laser, promenerar, som sagt, eller hanger pa det som hander i kyrkan. Tisdagar ar det gitarrlektioner med en tysk volontar som heter Dana, fredagar ar det ungdomsgrupp, lordagar barnverksamhet och sa massa pa sondagar saklart.
I helgen fick vi hanga med pa ungdomslager pa kyrkans kursgard i Manú. Det var en harlig upplevelse med mycket skratt, lekar, folboll och dans. Det ar fint att se att ett ungdomslager ar ett ungdomslager vare sig det ar i Costa Rica eller i Sverige. Mitt Svenska kyrkans unga-hjarta gladdes och kande igen sig. Traffade dar ocksa svenska Hilda som var ivag med utbyete i Brasilien forra aret men nu ar har en manad och halsar pa en kompis som hon traffat nar han var i Sverige under varen - Elvin som bodde i Vaxjo under hela sin utbytestid (jag halsade fran dig Lasse och han blev valdigt glad och halsade tillbaka...). Hilda hade svenskt godis, balnd annat Dujungelvral med sig. Vilken fest!Ticosarna tycker att laktits ar en konstig och ratt acklig foreteelse, men det ar ratt bra - da blir det mer over till oss.
Igar uppgraderades vi fran ungdomar till praster och fick folja med da kyrkans praster hade gemensam dag med vandring i Qitirrisiforsamlingen, med lunch och teologiska diskussioner. Det var trevligt, och vi klarade oss precis fran osregnet. Skont. Man blir blot av att titta pa det genom bilrutan, typ.
Den som vill se bilder kan kika pa min resedagbok. Klicka pa lanken i menyn har brevid sa ska ni komma ratt!
Allt gott.
Linnea.
Vi hade fatt formanen att bli inbjudna till en fin familj som bor mitt ute pa landet nara Guatoso, norrut fran San Jose. De ar Malecoindianer och har funnits med i ILCOs verksamhet under en lang tid. Familjen bestar av foraldrarna sex systrar samt en son, David, som bor i San Jose och som vi traffat tidigare men som inte var med nu ute hos familjen. De bor pa samma tomt, nagra av systrarna med sina egna familjer i egna hus. Det ar gudomligt gront och vackert, men varmt som i ett vaxthus (aven om de pastar att sommrarna brukar vara stekheta... ibland racker det med vinter.) Det var fina dagar. Lugn och stillhet. Vi fick lara oss att mala pa Malecovis och hora spannande berattelser fran Malecokulturen. Det slog mig, som sa ofta forr men nu med annu mer kraft, vilken forman jag har som far vara med om detta. Att fa aka ut och fara i stora varlden, vidga mina horisonter, och i det fa se alla dessa sma varldar som utgors av manniskors hem. Det stora moter det lilla och blandningen blir fina upplevelser som jag kommer bara pa lange, lange.
Fran Guatoso akte vi till La Fortuna, en liten stad i narheten som lever pa turister som, liksom vi, vill se den stora vulkanen Arenal. Vi var bara dar over en natt men hann med en skon tur till Parque de Arenal och beskada vulkanen. Det var en harlig plats. Och ironiskt nog har jag inte kant mig sa lugn pa lange som jag gjorde da jag satt och betraktade vulkanen.
JAg har aven hunnit flytta fran stan och Jeannette och Pedro till min nya famil i Carit de Puriscal, en liten by som ligger ett par kilometer utanfor den lagom stora staden Pursical som enligt utsago har ca 8000 invanare. Omradet vi bor i kallas heter Los Angeles (coolt...) och anses av invanarna i omgivningen vara lite av en graddhylla. Men om jag sager att vi bor sju personer i tva rum och kok sa forstar man att allting ar relativt.
Familjen bestar av en mamma, en pappa, Karen som ar 20 ar (och som var i Sverigen med Ung i vvk 2009), Silvia som ar 16, Christopher 7 ar och se lilla Michelle som snart fyller 4. Det ar en go familj aven om Christopher och framforallt Michelle ar energiknippen av sallan skadat slag och riktiga busungar. De leker garna med allt och alla, speciellt med besokande svenskar!aren, som ar den som ta mest hand om mig, jobbar hela dagarna och stiger upp klockan 5 om morgnarna - jag kanner mig som en riktig latmask nar jag ligger och drar mig till 8. Trodde aldrig att jag skulle kalla 8 for sovmorgon... Delar rum med Karen och Silvia, sa det ar inte till mycket av privatliv, men det funkar.
Cathrine bor ca 1 minut bort hemma hos Christinas familj. Christia ar aven hon 20 och var i Sverige 2008. Hon har precis borjat plugga teologi inne pa universitetet i San José. Det ar lugna och skona dagar har. Landskapet av fantastiskt vackert och inbjuder till langa promenader och djupa andetag. Vi spelar kort, sitter och laser, promenerar, som sagt, eller hanger pa det som hander i kyrkan. Tisdagar ar det gitarrlektioner med en tysk volontar som heter Dana, fredagar ar det ungdomsgrupp, lordagar barnverksamhet och sa massa pa sondagar saklart.
I helgen fick vi hanga med pa ungdomslager pa kyrkans kursgard i Manú. Det var en harlig upplevelse med mycket skratt, lekar, folboll och dans. Det ar fint att se att ett ungdomslager ar ett ungdomslager vare sig det ar i Costa Rica eller i Sverige. Mitt Svenska kyrkans unga-hjarta gladdes och kande igen sig. Traffade dar ocksa svenska Hilda som var ivag med utbyete i Brasilien forra aret men nu ar har en manad och halsar pa en kompis som hon traffat nar han var i Sverige under varen - Elvin som bodde i Vaxjo under hela sin utbytestid (jag halsade fran dig Lasse och han blev valdigt glad och halsade tillbaka...). Hilda hade svenskt godis, balnd annat Dujungelvral med sig. Vilken fest!Ticosarna tycker att laktits ar en konstig och ratt acklig foreteelse, men det ar ratt bra - da blir det mer over till oss.
Igar uppgraderades vi fran ungdomar till praster och fick folja med da kyrkans praster hade gemensam dag med vandring i Qitirrisiforsamlingen, med lunch och teologiska diskussioner. Det var trevligt, och vi klarade oss precis fran osregnet. Skont. Man blir blot av att titta pa det genom bilrutan, typ.
Den som vill se bilder kan kika pa min resedagbok. Klicka pa lanken i menyn har brevid sa ska ni komma ratt!
Allt gott.
Linnea.
tisdag 12 oktober 2010
pistolran och jordbavning. en dramatisk vecka i fororten.
Ja, det ar som man kan ana av rubriken, de olyckliga omstandigheterna har hopat sig och vi har blivit ranade. En otrevligt upplevelse, men jag mar bra.
Som jag skrev i mitt forra inlagg hade vi en inplanerad resa till Karibiska havet mandag till onsdag. Eftersom vi ville utnyttja tiden vi skulle vara borta sa planderade vi att ta en buss tidigt, tidigt pa morgonen och darfor sov jag i hemma hos Brenda och Cathrine i La Carpio(den andraruffiga forort dar Cathrine ar placerad) natten till mandag. Strax efter klockan fem pa morgonen gick vi, lagom nyvakna och forvantansfulla, ut pa gatan och borjade ga de kanske 2-300 meterna till busstationen. Det hade hunnit ljusna och mycket manniskor gar till sina jobb vid den tiden. Vi hann dock inte sa langt innan vi sag att den unga man som kom emot oss pa den ovrigt, olyckligtvis tomma gatan drog upp sin sjal framfor ansiktet och vi insag att, hoppsan, nu har det kort. Nar han dessutom plackade fram en pistol var det ingen som helst tvekan om vad som var pagang. Som vi lart oss strackte vi lydigt fram vara mobiltelefoner och planbocker, och trots att vi var packade for ett par dagars semester sa brydde han sig inte om resten - inte kamera, mp3 eller nagot annat. Sa nar han fatt det han var ute efter forsvann han snabbt fran platsen. Vi polisanmalde och akte sen, nar klockan hade blivit lite mer, in till San Jose dar vi fixade nya telefoner, telefonkort och sa. Jag och Cathrine bestamde oss for att aka ivag mot kusten trots allt. Stackars Brenda blev av med alla sina pengar och sin nya dyra telefon och ville inte folja med, trots att vi erbjod oss att betala for henne. Hon ville hellre lana pengar for att kunna kopa en ny telefon. Det ar forstaeligt. Forutsattningarna ar lite olika.
Sa nu sitter jag har pa ett internetcafe i en alldles fantastisk lite by vid Karibiska havet. Har ar ett litet paradis och jag och Cathrine anstranger oss for att bara sola, bada, ta det lugnt och tanka trevliga tankar. Det gar bra. Vi har omgvningen pa var sida.
Stor dramatik, som sagt, det ar nasta sa jag glommer veckans andra handelse - jordbavningen. For en tico ar jordbavning mer eller midre vardag, det skakar ofta har. Men for en svenska som jag vardet en helt klart extra ordinar upplevelse. Men aven om det var en stark jordbavning for att vara Costa Rica kandes den mest som ett mjukt skakande.
Nu ska jag atervanda till min strand och lasa om hemskheter i min medtagna deckare istallet for att uppleva dem i verkliga livet. Mycket battre sa.
Men som sagt. Jag mar bra!
Som jag skrev i mitt forra inlagg hade vi en inplanerad resa till Karibiska havet mandag till onsdag. Eftersom vi ville utnyttja tiden vi skulle vara borta sa planderade vi att ta en buss tidigt, tidigt pa morgonen och darfor sov jag i hemma hos Brenda och Cathrine i La Carpio(den andraruffiga forort dar Cathrine ar placerad) natten till mandag. Strax efter klockan fem pa morgonen gick vi, lagom nyvakna och forvantansfulla, ut pa gatan och borjade ga de kanske 2-300 meterna till busstationen. Det hade hunnit ljusna och mycket manniskor gar till sina jobb vid den tiden. Vi hann dock inte sa langt innan vi sag att den unga man som kom emot oss pa den ovrigt, olyckligtvis tomma gatan drog upp sin sjal framfor ansiktet och vi insag att, hoppsan, nu har det kort. Nar han dessutom plackade fram en pistol var det ingen som helst tvekan om vad som var pagang. Som vi lart oss strackte vi lydigt fram vara mobiltelefoner och planbocker, och trots att vi var packade for ett par dagars semester sa brydde han sig inte om resten - inte kamera, mp3 eller nagot annat. Sa nar han fatt det han var ute efter forsvann han snabbt fran platsen. Vi polisanmalde och akte sen, nar klockan hade blivit lite mer, in till San Jose dar vi fixade nya telefoner, telefonkort och sa. Jag och Cathrine bestamde oss for att aka ivag mot kusten trots allt. Stackars Brenda blev av med alla sina pengar och sin nya dyra telefon och ville inte folja med, trots att vi erbjod oss att betala for henne. Hon ville hellre lana pengar for att kunna kopa en ny telefon. Det ar forstaeligt. Forutsattningarna ar lite olika.
Sa nu sitter jag har pa ett internetcafe i en alldles fantastisk lite by vid Karibiska havet. Har ar ett litet paradis och jag och Cathrine anstranger oss for att bara sola, bada, ta det lugnt och tanka trevliga tankar. Det gar bra. Vi har omgvningen pa var sida.
Stor dramatik, som sagt, det ar nasta sa jag glommer veckans andra handelse - jordbavningen. For en tico ar jordbavning mer eller midre vardag, det skakar ofta har. Men for en svenska som jag vardet en helt klart extra ordinar upplevelse. Men aven om det var en stark jordbavning for att vara Costa Rica kandes den mest som ett mjukt skakande.
Nu ska jag atervanda till min strand och lasa om hemskheter i min medtagna deckare istallet for att uppleva dem i verkliga livet. Mycket battre sa.
Men som sagt. Jag mar bra!
fredag 8 oktober 2010
storstadsliv med parenteser.
Idag ar jag i nyans med jordgubbsglass. Kalasrosa och sa med roda flackar utgjorda inte av jordgubbssylt, men val av diverse bett av sma midre sota djur.
Det har varit en bra vecka har pa andra sidan haven. Dagen har tillbringats pa Parque de diversiones - San Josés eget nojesfalt. Christina, en av vara vanner har, fyller 20 ar idag och det har firats med karuseller och glass. Vadret har - kanske for att kompensera forra veckans konstanta regnande - arstiden till trots varit stralande fint och det han inte regnat pa hela veckan. Harligt, men en klenis som jag borde helt klart smorja in sig battre...
Annars sa har en av veckans solklara hojdpunkter varit ibjudningen till de svenska missionarerna Magnus och Katarinas familj och hem, dar vi tillbringade ett harligt dygn (vi fick grovt, hembakat brod och naturell yougurt med musli till frukost. Vilken frojd!!! Det ar de sma sakerna som man saknar och som man gladjs at.) som aven inkluderade langpromenad upp i bergen som ligger alldels nara deras hus. Harligt att fa komma ut att rora pa sig. Andas frisk luft, bli anfadd och beundra den vackra naturen som aldrig upphor att forvana. En skon parentes i det costaricanska storstadslivet med andra ord.
Igar var jag pa veckans Misa Inclusiva. Det var lika fint som alltid, och aven det en valbehovlig energipafyllare. I helgen ar det inga storre planer, jag och Cathrine ska prova pa parklivet imorgon, med obligatorisk picknick saklart, och pa sondag ar det massa som alltid. Sondag kvall ska jag aka ut till La Carpio och sova hos Cathrine och Brenda och tidigt tidigt pa mandag ska vi, tillsammans med en av Brendas kompisar, aka till Karibiska havet for ett par dagars sol och bad. Skont!
lördag 2 oktober 2010
tre sma ogonblick.
Fodelsedagskalas pa Casa Abierta!
Quitirrisí.
Katarina, Gilberto och tva duktiga gitarrister.
Min veckas Gott&Blandat
Det ar lordag, regnet oser som om det har ar anda chansen att fa falla ner mot jorden och det ar en hel vecka sedan jag siste skrev. Tiden borjar onekligen ga fortare.
Mycket har hant i veckan (aven om det da och da kanns som om jag gor absolut ingenting har...). Kanske ska ta det fran borjan och att inte alldels forvirra mig sjalv och er med osammanhangande minnesbilder.
Okej, i detta fall far veckan borja dar den valigtvis slutar, med en sondag. I sondags firade jag min forsta massa har i Alajuelitas lilla kyrkan. Det var trevligt, om av en musikalisk upplevelse utover det vanliga. Om jag sager att jag i sammanhanget framstod som en musikalisk begavning sa forstar de flesta hur falsksangen skvalade. Men det ar ratt harligt. Huvudsaken ar att man gladjs i det man gor, inte att det blir perfekt (eller ens bra). Sondagen bjod pa dubbla massor, eftersom vi fick formanen att fojla med den svenska prasten Katarina till en forsamnling som heter Quitirrisí dar det bor indianer. Kyrkan har ingen kontirnuelig verksamhet dar just nu, men varje ar firas en minnsemassa efter en liten flicka som hette Claudia som foddes for tre ar sedan med dog bara 26 dagar gammal. Det var valdigt fint. Och Quitirrisí var fantastikst vackert. Det var forsta gangen jag och Cathrine var ute fran San José, om man inte raknar Corenado, sa bata det var en upplevelse i sig.
Mandag. var jag jag Casa Abierta och fick vara med pa tvaarskalas. Maurisius fyllde ar och hans foraldrar kom med tarta. Vilken fest. Det ar fint att vara men barnen och om Casa Abierta ligger i kyrkan eller om kyrkan ligger i Casa Abierta ar en svarbedomd fraga. Likasa ar den om huruvida altaret at ett fotbollsmal eller tvartom.
Tisdag. Det har regnat alldelse fantastiskt jattemycket hela denna veckan. Hurricanerna ligger tatt, aven om Costa Rica ar skonat i jamforelse med grannlanderna. I tisdags regnade det hela dagen och jag hade ont i mitt kna (som fortfarande brakar lite men idag nog maste raknas som nastan bra) sa jag var hemma och fixade och donade tillsammans med Jeannette. Tvatta bor man, annars dor man. Kanske inte, men att ga i smutsiga klader ar ju aldrig roligt, liksom.
Onsdag. bjod pa seminarium pa universitetet. Jag ljuger om jag sager att jag forstod allt, men lite. Det handlade om uppenbarelseboken i forhallande till aldre indiankulturers texter och sa lite Bob Marley och annat smatt och gott. De delar jag forstod i alla fall. Darefter luncha pa stan med Cathrine, Joakim och Helena som var innen i stan innan dags att springa genom osregnet till bussen ut till min forort. Val hemma var det ingen i huset sa jag gick upp till Casa Abierta/kyrkan och hittade Jeannette dar. Det var mote om julfesten kyrkan ska ha (de har salt julsaker i affarerna i sakert en manad har... knappisar) och darefter gick vi pa bibelstudium hemma hos en kvinna som bor med sin familj uppe i Las Piñas, omradet jag tidigare skrivit om. Klockan var kvall och det var morkt. Nar man lamnade de upplysta omradena var det som att ga in i en sack. Jag och mina dyngsura skor forsokte undivka lerpolarna sa gott det gick och hamnade tillslut framfor en dorr dar vi blev inslappta. Pa utsidan ett platskjul pa insidan ett valordnat hem. Det var en fin symbolik in det da kvallens bibeltext handlade om Marta och Maria och Justo, som ar forsamlingsprasten har, talade om vikten av att ha ett hem. Han talade oxa om hur det ar manga (kvinnor) som alltfor ofta kanner sig som Marta och om hur viktigt det ar att man i en familj talar med varandra - bade vuxna och barn - och delar det som hander. Justo har en formaga att hitta det som beror de manniskor han talar med och till, i detta fall ett gang medelalders damer och tre tanorsgrabbar. Och sa jag. Och den tanke jag hade efter att ha kommit tillbaka hem (hall i din vaska ordentligt! ga i mitten av gruppen!) var den att det ofta kanns som att bibelns texter talar mer direkt har och har en relevans pa ett annat satt an vad som ar fallet hemma. Det var en fin kvall, hur som helst.
Torsdag. var det dags for utflykt. Jag skulle vilja havda att jag har varit i ett litet paradis. Med huvudet fulla av avgaser och oronen trotta av standiga ljud tog jag och Cathrine tacksamt emot Katarinas tips om en liten oas ett par timmar bort (Joakim och Helena protesterade inte de heller, trots att de ar lantisar fortillfallet). Platsen heter Termales del Bosque och det tar ungefar 2-3 timmar med buss att aka dit. Det var dock oklart om vi skulle komma ivag overhuvudtaget da regnandet gjort att stora mangder jord och stenar ralmat ner pa vagen mellan San Carlos och San José. Men, vi hoppasdes pa det basta, vilket var bra och kom med en buss. Vi fick vanta pa vagen i sadar en och en halv timme men kom framat eftermiddagen fram. Och det var vart vaje sekund av vantan. Termales del Bosque ar ett litet hoitell utslangt pa landet och alldels i narheten ligger ett gang varman kallor som man har tillgang till da man bor dar. Den varmaste av dessa ar 48 grader och lite for varm for mer an ett snabbt fotdopp, och de andra ar sedan i fallande tempraturer ner till den svalaste som ar runt 30 grader. Fantastiskt. Jag tror inte att jag behover skriva mer om hur vi tillbringade det kommande dygnet, men jag kan tillagga att man for att komma fram till kallorna var tvungen att ga 300 meter in och ner i tat skog. Som att kliva in i en gron stor grotta. Det var, som jag sa, lite av ett paradis. Det fanns till och med lekande fjarilar att titta pa och praraplydrinkar inom rackhall for den som onskade.
Fredag. var det dock dags att aka tillbaka till staden. Och visa av foregaende dags bussfard sag vi till att aka i god tid for att hinna till San José fore morkret. Fyra timmar i ko grusade dock de planerna och resan tog oss nastan 7 timmar. Suck. Med var handledare Ericks tillatelse satte vi oss dock pa vara bussar och blev motta vid hallplatsen, sa ingen storre skada skedd. Bortsett fran otaliga timmar i ko ar det ratt trevligt att aka buss i det har landet. Ibland far jag for mig att det liksom inte ar pa riktigt, utan gjort av modelllera. Det ar sa mjukt och boljande. Varje lite landssnutt som rimligtvis kan bolja gor det. Och sa allt detta grona. Ja. Det ar minst sagt vackert.
Idag ar det som sagt lordag. Jag roar mig med att lasa Foucault som fatt folja med, fundera over maktanalyser som ska plitas mer pa papper och lara mig lite nya spanska glosor. Jag ar ingen sprakbegavning, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, med det gar ratt bra anda.
Det har blev ett langt inlagg. Hoppas jag kan skriva snart igen.
Mycket har hant i veckan (aven om det da och da kanns som om jag gor absolut ingenting har...). Kanske ska ta det fran borjan och att inte alldels forvirra mig sjalv och er med osammanhangande minnesbilder.
Okej, i detta fall far veckan borja dar den valigtvis slutar, med en sondag. I sondags firade jag min forsta massa har i Alajuelitas lilla kyrkan. Det var trevligt, om av en musikalisk upplevelse utover det vanliga. Om jag sager att jag i sammanhanget framstod som en musikalisk begavning sa forstar de flesta hur falsksangen skvalade. Men det ar ratt harligt. Huvudsaken ar att man gladjs i det man gor, inte att det blir perfekt (eller ens bra). Sondagen bjod pa dubbla massor, eftersom vi fick formanen att fojla med den svenska prasten Katarina till en forsamnling som heter Quitirrisí dar det bor indianer. Kyrkan har ingen kontirnuelig verksamhet dar just nu, men varje ar firas en minnsemassa efter en liten flicka som hette Claudia som foddes for tre ar sedan med dog bara 26 dagar gammal. Det var valdigt fint. Och Quitirrisí var fantastikst vackert. Det var forsta gangen jag och Cathrine var ute fran San José, om man inte raknar Corenado, sa bata det var en upplevelse i sig.
Mandag. var jag jag Casa Abierta och fick vara med pa tvaarskalas. Maurisius fyllde ar och hans foraldrar kom med tarta. Vilken fest. Det ar fint att vara men barnen och om Casa Abierta ligger i kyrkan eller om kyrkan ligger i Casa Abierta ar en svarbedomd fraga. Likasa ar den om huruvida altaret at ett fotbollsmal eller tvartom.
Tisdag. Det har regnat alldelse fantastiskt jattemycket hela denna veckan. Hurricanerna ligger tatt, aven om Costa Rica ar skonat i jamforelse med grannlanderna. I tisdags regnade det hela dagen och jag hade ont i mitt kna (som fortfarande brakar lite men idag nog maste raknas som nastan bra) sa jag var hemma och fixade och donade tillsammans med Jeannette. Tvatta bor man, annars dor man. Kanske inte, men att ga i smutsiga klader ar ju aldrig roligt, liksom.
Onsdag. bjod pa seminarium pa universitetet. Jag ljuger om jag sager att jag forstod allt, men lite. Det handlade om uppenbarelseboken i forhallande till aldre indiankulturers texter och sa lite Bob Marley och annat smatt och gott. De delar jag forstod i alla fall. Darefter luncha pa stan med Cathrine, Joakim och Helena som var innen i stan innan dags att springa genom osregnet till bussen ut till min forort. Val hemma var det ingen i huset sa jag gick upp till Casa Abierta/kyrkan och hittade Jeannette dar. Det var mote om julfesten kyrkan ska ha (de har salt julsaker i affarerna i sakert en manad har... knappisar) och darefter gick vi pa bibelstudium hemma hos en kvinna som bor med sin familj uppe i Las Piñas, omradet jag tidigare skrivit om. Klockan var kvall och det var morkt. Nar man lamnade de upplysta omradena var det som att ga in i en sack. Jag och mina dyngsura skor forsokte undivka lerpolarna sa gott det gick och hamnade tillslut framfor en dorr dar vi blev inslappta. Pa utsidan ett platskjul pa insidan ett valordnat hem. Det var en fin symbolik in det da kvallens bibeltext handlade om Marta och Maria och Justo, som ar forsamlingsprasten har, talade om vikten av att ha ett hem. Han talade oxa om hur det ar manga (kvinnor) som alltfor ofta kanner sig som Marta och om hur viktigt det ar att man i en familj talar med varandra - bade vuxna och barn - och delar det som hander. Justo har en formaga att hitta det som beror de manniskor han talar med och till, i detta fall ett gang medelalders damer och tre tanorsgrabbar. Och sa jag. Och den tanke jag hade efter att ha kommit tillbaka hem (hall i din vaska ordentligt! ga i mitten av gruppen!) var den att det ofta kanns som att bibelns texter talar mer direkt har och har en relevans pa ett annat satt an vad som ar fallet hemma. Det var en fin kvall, hur som helst.
Torsdag. var det dags for utflykt. Jag skulle vilja havda att jag har varit i ett litet paradis. Med huvudet fulla av avgaser och oronen trotta av standiga ljud tog jag och Cathrine tacksamt emot Katarinas tips om en liten oas ett par timmar bort (Joakim och Helena protesterade inte de heller, trots att de ar lantisar fortillfallet). Platsen heter Termales del Bosque och det tar ungefar 2-3 timmar med buss att aka dit. Det var dock oklart om vi skulle komma ivag overhuvudtaget da regnandet gjort att stora mangder jord och stenar ralmat ner pa vagen mellan San Carlos och San José. Men, vi hoppasdes pa det basta, vilket var bra och kom med en buss. Vi fick vanta pa vagen i sadar en och en halv timme men kom framat eftermiddagen fram. Och det var vart vaje sekund av vantan. Termales del Bosque ar ett litet hoitell utslangt pa landet och alldels i narheten ligger ett gang varman kallor som man har tillgang till da man bor dar. Den varmaste av dessa ar 48 grader och lite for varm for mer an ett snabbt fotdopp, och de andra ar sedan i fallande tempraturer ner till den svalaste som ar runt 30 grader. Fantastiskt. Jag tror inte att jag behover skriva mer om hur vi tillbringade det kommande dygnet, men jag kan tillagga att man for att komma fram till kallorna var tvungen att ga 300 meter in och ner i tat skog. Som att kliva in i en gron stor grotta. Det var, som jag sa, lite av ett paradis. Det fanns till och med lekande fjarilar att titta pa och praraplydrinkar inom rackhall for den som onskade.
Fredag. var det dock dags att aka tillbaka till staden. Och visa av foregaende dags bussfard sag vi till att aka i god tid for att hinna till San José fore morkret. Fyra timmar i ko grusade dock de planerna och resan tog oss nastan 7 timmar. Suck. Med var handledare Ericks tillatelse satte vi oss dock pa vara bussar och blev motta vid hallplatsen, sa ingen storre skada skedd. Bortsett fran otaliga timmar i ko ar det ratt trevligt att aka buss i det har landet. Ibland far jag for mig att det liksom inte ar pa riktigt, utan gjort av modelllera. Det ar sa mjukt och boljande. Varje lite landssnutt som rimligtvis kan bolja gor det. Och sa allt detta grona. Ja. Det ar minst sagt vackert.
Idag ar det som sagt lordag. Jag roar mig med att lasa Foucault som fatt folja med, fundera over maktanalyser som ska plitas mer pa papper och lara mig lite nya spanska glosor. Jag ar ingen sprakbegavning, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, med det gar ratt bra anda.
Det har blev ett langt inlagg. Hoppas jag kan skriva snart igen.
lördag 25 september 2010
iaktagelser pa en busshallplats.
For att ta sig fran Alajuelita och in till San José centrum tar det ca 20-30 minnter. Denna resa har jag gjort ett antal gangerdenna veckan och darfor spenderat en del tid pa diverse bushallplatser. Ofta kanns tiden man star och vantar pa bussar, tag, forsenade manniskor eller bara pa att klockan ska bli lite mer som ganska sa daligt investerad tid. Men. Ser man sig lite omkring far man ofta se bade det ena och det andra. Darfor tycker jag, for det mesta, att det kan vara ganska trevligt att vanta pa bussen. Senaste dagarna har mitt bussvantande gett foljande iaktagelser.
AGGMYSTERIER
Igar sag jag en skapbil som korde forbi i full fart med alla dorrar oppna. I bilens innanmate gomde sig agg. Ett antal hoga staplar med agg. Hur nagon lyckas kora en skapbil full med agg uatn att komma fram till slutdestinationen med lastutrymmet fullt av aggrora ar ett mysterium, da det finns ett och annat hal i vagen och trafiken ar, minst sagt, kaotisk.
Med tanke pa mina formagor som chauffor (forsta och enda gangen jag korde mopen hamnade jag i en husvagg...) sa ska jag nog halla mig borta fran aggtransporter har i Costa Rica.
Har dessutom sett en glassbil, fast aggbil. Den spelade visserligen ingen kack melodi men hade likafullt en megafon pa taket som hogt och ljudligt pakallade grannskapets uppmarksamhet. Inte illa.
JOBBIGA KULTURKROCKAR
Allt ar saklart inte frid och frojd. Foljade ar ett typiskt exempel pa en jobbig kulturkrock.
Folk slar sina barn. Jag har sett det hemma hos folk - folk som daskar till sina barn nar de inte lyder. Och imorse sag jag det pa gatan. Kvinnan som saljer tidningar alldeles bredvid busshallplatsen blev trott pa sin gnalliga son - klatch. Ingen hojer pa ogonbrynet ens en millimeter.
Samtidig sa var en av gardagens storsta nyhter pa TV en filmsekvens som lackt ut fran skola dar lararen pa ett ganska brutalt och systmatiskt satt slog sina elever.
Jag kan inte tycka annat an att det ar dubbelmoral - men det verkar jag vara relativt ensam om.
VIGA PENSIONARER
Ar det mahanda allt detta katolska knabojandet i kyrkan som haller pensionarerna spenst vid liv? Bussarna har ar inte direkt handikappanpassade - aven om jag sett nagra med rullstols-/barnvagnasramp. Trots detta skuttar till synes skraltiga gubbar och gummor upp for hoga trappsteg som jag och mitt skrapade kna har svart att fixa. Imponerande!
AGGMYSTERIER
Igar sag jag en skapbil som korde forbi i full fart med alla dorrar oppna. I bilens innanmate gomde sig agg. Ett antal hoga staplar med agg. Hur nagon lyckas kora en skapbil full med agg uatn att komma fram till slutdestinationen med lastutrymmet fullt av aggrora ar ett mysterium, da det finns ett och annat hal i vagen och trafiken ar, minst sagt, kaotisk.
Med tanke pa mina formagor som chauffor (forsta och enda gangen jag korde mopen hamnade jag i en husvagg...) sa ska jag nog halla mig borta fran aggtransporter har i Costa Rica.
Har dessutom sett en glassbil, fast aggbil. Den spelade visserligen ingen kack melodi men hade likafullt en megafon pa taket som hogt och ljudligt pakallade grannskapets uppmarksamhet. Inte illa.
JOBBIGA KULTURKROCKAR
Allt ar saklart inte frid och frojd. Foljade ar ett typiskt exempel pa en jobbig kulturkrock.
Folk slar sina barn. Jag har sett det hemma hos folk - folk som daskar till sina barn nar de inte lyder. Och imorse sag jag det pa gatan. Kvinnan som saljer tidningar alldeles bredvid busshallplatsen blev trott pa sin gnalliga son - klatch. Ingen hojer pa ogonbrynet ens en millimeter.
Samtidig sa var en av gardagens storsta nyhter pa TV en filmsekvens som lackt ut fran skola dar lararen pa ett ganska brutalt och systmatiskt satt slog sina elever.
Jag kan inte tycka annat an att det ar dubbelmoral - men det verkar jag vara relativt ensam om.
VIGA PENSIONARER
Ar det mahanda allt detta katolska knabojandet i kyrkan som haller pensionarerna spenst vid liv? Bussarna har ar inte direkt handikappanpassade - aven om jag sett nagra med rullstols-/barnvagnasramp. Trots detta skuttar till synes skraltiga gubbar och gummor upp for hoga trappsteg som jag och mitt skrapade kna har svart att fixa. Imponerande!
måndag 20 september 2010
har hjalper oss bara gud eller anglarna.
Jag hade turen att vara pa Casa Abierto, barnverksamheten i kyrkan i Alajuelita, nar arkebiskop Anders och ett par andra ur den svenska delegationen kom pa besok. Jag fick hora historien bakom Casa Abiertos verksamhet (den verksamhet som jag troligtvis kommer tillbringa mycket tid i under min tid har i Alajuelita) och det stora behovet av en trygg och saker plats for barnen under dagarna da deras foraldrar arbetar.
Jag fick aven folja med pa en rundvandring i omradet. Alajuelita ar gtenerellt ett omrade som praglas av fattigdom, med mycket invadrare och tora sociala problem (vilket saklart inte ar ett resultat av varandra, men andock problematiskt). Gar man en bit bort fran kyrkan och mina vardar Jeannette och Pedros hus kommer man till ett omrade som kallsa Las Piñas. Har firade kyrkan sina forsta gudstjanserinnan man flyttade till kyrkans nuvarandelokaler. I Los piños bestar bebyggelsen till storsta delen av hus byggda i korrungerad plat, mellan vilak det slingrar sig sma leriga stigar. Hur invanarna tar sig dram under eftermiddagarnas regn ar en verklig gata. Alkohol, droger, kriminalitet och tonarsgraviditeter ar ett allt for vanligt instag vardagen har. Men som alltid – kontraster, kontraster. Ur platskjulen kommer skinande rena barn. Hur kvinnorna (for det ar kvinnorna som star fñr arbetet i hemmet har) lycket fa dygnets timmar att racka till annat an tvatt, ar en annan gata. Och overallt sticker exotiska blommor i bjarta, lysande farger fram. Rubirken pa detta inlagg var ett svar fran en av kvinnorna som var med under vandringen pa fragan om hur det gar med alla kablar som hanger i en enda rora mellan husen under de askvader som har kan bli minst sagt kraftiga.
Manga intryck att smalta, saklart. Det ar sa langt fran vart eget ordnade Sverige. Jag stror att alla de skrammande manga svenska som rostade pa Sverigedemokiraterna i sondagens val hade matt bra av att komma hit och tvingas oppna sina ogon genom motet men manninskorna har. Inte bara pa avstand betrakta och dra felaktiga slutsatser utan verkligen mota dem och fa hora deras berattelser och oden. Fast en resa till Costa Rica vore att kosta pa dem allt for mycket (och tank pa all koldioxid flygplanen skulle avge) – det racker med att de beger sig till ett omrade i narheten som skiljer sig fran det egna vana, trygga. For manniskor ar manniskor overallt, oavsett om de bor i Los Piños, Vaxjo, Stockholm eller Tomelilla.
Jag fick aven folja med pa en rundvandring i omradet. Alajuelita ar gtenerellt ett omrade som praglas av fattigdom, med mycket invadrare och tora sociala problem (vilket saklart inte ar ett resultat av varandra, men andock problematiskt). Gar man en bit bort fran kyrkan och mina vardar Jeannette och Pedros hus kommer man till ett omrade som kallsa Las Piñas. Har firade kyrkan sina forsta gudstjanserinnan man flyttade till kyrkans nuvarandelokaler. I Los piños bestar bebyggelsen till storsta delen av hus byggda i korrungerad plat, mellan vilak det slingrar sig sma leriga stigar. Hur invanarna tar sig dram under eftermiddagarnas regn ar en verklig gata. Alkohol, droger, kriminalitet och tonarsgraviditeter ar ett allt for vanligt instag vardagen har. Men som alltid – kontraster, kontraster. Ur platskjulen kommer skinande rena barn. Hur kvinnorna (for det ar kvinnorna som star fñr arbetet i hemmet har) lycket fa dygnets timmar att racka till annat an tvatt, ar en annan gata. Och overallt sticker exotiska blommor i bjarta, lysande farger fram. Rubirken pa detta inlagg var ett svar fran en av kvinnorna som var med under vandringen pa fragan om hur det gar med alla kablar som hanger i en enda rora mellan husen under de askvader som har kan bli minst sagt kraftiga.
Manga intryck att smalta, saklart. Det ar sa langt fran vart eget ordnade Sverige. Jag stror att alla de skrammande manga svenska som rostade pa Sverigedemokiraterna i sondagens val hade matt bra av att komma hit och tvingas oppna sina ogon genom motet men manninskorna har. Inte bara pa avstand betrakta och dra felaktiga slutsatser utan verkligen mota dem och fa hora deras berattelser och oden. Fast en resa till Costa Rica vore att kosta pa dem allt for mycket (och tank pa all koldioxid flygplanen skulle avge) – det racker med att de beger sig till ett omrade i narheten som skiljer sig fran det egna vana, trygga. For manniskor ar manniskor overallt, oavsett om de bor i Los Piños, Vaxjo, Stockholm eller Tomelilla.
söndag 19 september 2010
biskopar pa rad och ett nytt hem.
Biskop Melvin fran ILCO och arkebiskop Anders fran Svenska kyrkan
Den ekologiska tradgard som anlagts
till minne av Lilly - en av kyrkans grundare
som invigdes under sondagens massa.
Handelserika dagar. I lordags Misa Inclusiva tillsammans med den svenska delegationen, idag massa dar samarbetsavtalet mellan ILCO och svenska kyrkan, och ILCO och Vaxjo stift underteckandes en andra gang av respektive biskopar.
Det var tva fina gudstjanser, moten mellan Sverige och Costa Rica som genererade nya tankar om hur vi ar kyrka.
Ar nu hemma hos min familj dar jag ska bo en manad. Jag har hamnat i Alajuelita, en forort till San José, hemma hos Jaeannette och Pedro. Det kommer med storsta sakerhet bli en spannande manad har. Om inte annat kommer jag forhoppningsvis prata betydligt battre spanska innan jag lamnar Alajuelita, nu nar jag inte kan fuska och fa hjalp av mina svenska resekompisar nar jag inte forstar.
fredag 17 september 2010
en liten kulturkrock
konsten att kopa telefonkort ser olika ut i olika lander. Las garna min reskompis Joakims inlagg om gardagens aventyr: http://denrikakusten.blogspot.com/2010/09/berattelsen-om-att-kopa-telefonkort.html
onsdag 15 september 2010
gladje, delande, narvaro
Nu har vi varit har i en vecka. Bara! Det kanns som sa mycket langre.
Har en veckas sprakskola i Coronado som ligger strax utanfor San José. Det ar minst sagt valbehovligt. De spanska orden fastnar latt pa tungan.
Veckan som gatt har vi forst och framst bekantat oss men spraket, kandet och kyrkan. Det har varit intressant och spannande att hora om att det arbeta som ILCO gor. Kyrkan har mycket utatriktat arbete som riktar sig till de mest utsatta grupperna i samhallet, framforallt mot atta olika fokusomraden - kvinnor, ungdomar, barn, ursprungsbefolkning, ekologisk odling/jordbruksbefolkning, HIV/aids och sexuella minoriteter, migranters rattigheter och katastrofarbete (lag garna mer pa http://www.ilcocr.org). Speciellt spannande ar arbetet med HBTI-fragor som sticker i ogonen pa manga har. Ca 70% av befolkningen i Costa Rica raknar sig som katoliker, inklusive presidenten som samarbeter valdigt nara den katolska kyrken och delvis gick till val pa de vardekonservativa fragorna.
I torsags fick vi vara med om var forsta Misa Inclusiva, den inklusiva massan som ar utformad speciellt for att inkludera manniskor som raknar sig till gruppen HBTI (Homo-bi-trans-interesxuella). Det var en harlig upplevelse! Trots att majoritetn av orden foll bort genom bristande sprakkunskaper var det en gusdtjanst fylld av varme och narhet. Alla deltagare sitter i en ring runt altaret och efter bibellasning far den som vill dela dina tankar om texten och reflektera over den i forhallande till sitt eget liv - nagot som deltagarna garna gjorde. Det forekommer aven ljustandning dar man - om man vill - far dela varfor man tander sitt ljus och darmed dela sina boner med de andra i rummet. Samma oppenht och narvara fanns i sondagens gusdtjanst i forsamlingen San Sebastián. ILCOs kyrkor ar sma - praktiskt taget ett rum med ett kors pa vaggen. Det ar minst sagt en kontrast mot de stora pampiga katolska katedralerna som finns har, eller mot vara kyrkor hemma for den delen. Man kan inte annat an bli insprierad av ILCO och alla medarbetare och medlemmar som finns knutna till kyrkan. De gor ett fanatstiskt jobb och lagger ner sa mycket engagemang i allt de gor. Gladje, delande och narvaro ar de ord som forst dyker upp nar jag tanker pa kyrkan. En ordlista som sakert kommer att utokas under min vistelse har.
Pa lordag ska vi fira Misa Inclusiva tillsammans med den svenska delegationen med arkebiskop Anders i spetsen som just nu ar pa besok har. Och pa sondag ska det firas stor gemensam massa tillsammans med alla forsamlingar som finns runt om i landet, och den svenska delegationen saklart. Det ska roligt! Efter massan ska vi sedan folja med ut till de forsamlinga dar vi sen ska tillbringa den kommande manaderna, men vilka de blir och vad vi ska gora dar, det vet vi inte annu. Spannande!
Har en veckas sprakskola i Coronado som ligger strax utanfor San José. Det ar minst sagt valbehovligt. De spanska orden fastnar latt pa tungan.
Veckan som gatt har vi forst och framst bekantat oss men spraket, kandet och kyrkan. Det har varit intressant och spannande att hora om att det arbeta som ILCO gor. Kyrkan har mycket utatriktat arbete som riktar sig till de mest utsatta grupperna i samhallet, framforallt mot atta olika fokusomraden - kvinnor, ungdomar, barn, ursprungsbefolkning, ekologisk odling/jordbruksbefolkning, HIV/aids och sexuella minoriteter, migranters rattigheter och katastrofarbete (lag garna mer pa http://www.ilcocr.org). Speciellt spannande ar arbetet med HBTI-fragor som sticker i ogonen pa manga har. Ca 70% av befolkningen i Costa Rica raknar sig som katoliker, inklusive presidenten som samarbeter valdigt nara den katolska kyrken och delvis gick till val pa de vardekonservativa fragorna.
I torsags fick vi vara med om var forsta Misa Inclusiva, den inklusiva massan som ar utformad speciellt for att inkludera manniskor som raknar sig till gruppen HBTI (Homo-bi-trans-interesxuella). Det var en harlig upplevelse! Trots att majoritetn av orden foll bort genom bristande sprakkunskaper var det en gusdtjanst fylld av varme och narhet. Alla deltagare sitter i en ring runt altaret och efter bibellasning far den som vill dela dina tankar om texten och reflektera over den i forhallande till sitt eget liv - nagot som deltagarna garna gjorde. Det forekommer aven ljustandning dar man - om man vill - far dela varfor man tander sitt ljus och darmed dela sina boner med de andra i rummet. Samma oppenht och narvara fanns i sondagens gusdtjanst i forsamlingen San Sebastián. ILCOs kyrkor ar sma - praktiskt taget ett rum med ett kors pa vaggen. Det ar minst sagt en kontrast mot de stora pampiga katolska katedralerna som finns har, eller mot vara kyrkor hemma for den delen. Man kan inte annat an bli insprierad av ILCO och alla medarbetare och medlemmar som finns knutna till kyrkan. De gor ett fanatstiskt jobb och lagger ner sa mycket engagemang i allt de gor. Gladje, delande och narvaro ar de ord som forst dyker upp nar jag tanker pa kyrkan. En ordlista som sakert kommer att utokas under min vistelse har.
Pa lordag ska vi fira Misa Inclusiva tillsammans med den svenska delegationen med arkebiskop Anders i spetsen som just nu ar pa besok har. Och pa sondag ska det firas stor gemensam massa tillsammans med alla forsamlingar som finns runt om i landet, och den svenska delegationen saklart. Det ska roligt! Efter massan ska vi sedan folja med ut till de forsamlinga dar vi sen ska tillbringa den kommande manaderna, men vilka de blir och vad vi ska gora dar, det vet vi inte annu. Spannande!
torsdag 9 september 2010
Framme!
Jordgubbar till frukost vager upp ris och bonor tre ganger om dagen.
Jag befinner mig just nu pa ILCOs - Igelsa Lutherana Costariccense - kontor i Costa Ricas Huvudstad San José. Sedan ankomsten sent pa tisdag kvall har vi hunnit bli hjartligt valkommanande och sa smatt introucerade till kyrkan, staden och landet. De delar av San josé jag hitills satt ar lagom kaotiska och fyllda av farger, formern och liv. Ikvall ska vi fira Misa Inclusiva, en gudstjanst speciellt utformad for att just inkuldera HBT-personer, en grupp som annars ar valdigt utsatta i samhallet.
Spanskan snurrar i huvudet. Det gar fort och orden ar manga, men jag forstar det mesta. Hoppas att det ger sig snart. Det tror jag.
Nu ska jag lamna over datorn till Helena som ska fa forsakra sina nara och kara om att allt ar bra. Men jag lovar att aterkomma snart.
Allt gott tills dess. Linnea.
Jag befinner mig just nu pa ILCOs - Igelsa Lutherana Costariccense - kontor i Costa Ricas Huvudstad San José. Sedan ankomsten sent pa tisdag kvall har vi hunnit bli hjartligt valkommanande och sa smatt introucerade till kyrkan, staden och landet. De delar av San josé jag hitills satt ar lagom kaotiska och fyllda av farger, formern och liv. Ikvall ska vi fira Misa Inclusiva, en gudstjanst speciellt utformad for att just inkuldera HBT-personer, en grupp som annars ar valdigt utsatta i samhallet.
Spanskan snurrar i huvudet. Det gar fort och orden ar manga, men jag forstar det mesta. Hoppas att det ger sig snart. Det tror jag.
Nu ska jag lamna over datorn till Helena som ska fa forsakra sina nara och kara om att allt ar bra. Men jag lovar att aterkomma snart.
Allt gott tills dess. Linnea.
måndag 6 september 2010
14,3
Packat hela dagen. Väskans slutglitliga vikt: 14,3 kilo. Det är mycket att tänka på, men jag tror att allt är med. Mamma kör mig till Kastrup imorgon, åker 04.15. Flyget tar 18,5 timmar och passerar London - Miami - San José. Framme 21.35 lokal tid, 05,30 i våra huvuden. Min goda magkänsla håller i sig, det här kommer bli bra.
torsdag 2 september 2010
snart, snart.
Nu är det bara fem dagar kvar till avfärd. Det känns galet nervöst och pirrigt härligt i en salig blandning.
Vem är jag och var ska jag?
Jag heter Linnea Jensdotter, är 24 år och boende i Stockholm sedan två år. När jag inte far omkring i världen pluggar jag på Stockholms Univeristet. Jag har fått den fantastiska förmånen att under hösten få vara en av stipendiaterna i Svenska Kyrkans utbytesprogram Ung i den världsvida kyrkan. Därför kommer jag att under hösten befinna mig i Costa Rica.
Nu är jag dock på en plats placerad betydligt mer norrut. De två senaste veckorna har jag tillbringar två intressanta och givande veckor på Sidas praktikantkurs i vackra Härnösand. Vi är ca 70 deltagare som alla förbereder sig för resor ut i världen genom olika organisationer. Indien, Filipinerna, Brasilien, Tanzania, Kenya, Peru, Kongo är bara några av länderna som ska få besök av svenska praktikanter i hösten. Det har varit intressant föreläsningar om allt från demokrati till psykisk hälsa. Högmässa i domkyrkan har också hunnits med.
Mitt flyg lyfter på tisdag och förhoppningen är att jag därefter ska ha möjlighet att skicka hem små glimtar från livet i Costa Rica till er genom denna blogg. Jag hoppas att det ska bli angenäm läsning.
Vem är jag och var ska jag?
Jag heter Linnea Jensdotter, är 24 år och boende i Stockholm sedan två år. När jag inte far omkring i världen pluggar jag på Stockholms Univeristet. Jag har fått den fantastiska förmånen att under hösten få vara en av stipendiaterna i Svenska Kyrkans utbytesprogram Ung i den världsvida kyrkan. Därför kommer jag att under hösten befinna mig i Costa Rica.
Nu är jag dock på en plats placerad betydligt mer norrut. De två senaste veckorna har jag tillbringar två intressanta och givande veckor på Sidas praktikantkurs i vackra Härnösand. Vi är ca 70 deltagare som alla förbereder sig för resor ut i världen genom olika organisationer. Indien, Filipinerna, Brasilien, Tanzania, Kenya, Peru, Kongo är bara några av länderna som ska få besök av svenska praktikanter i hösten. Det har varit intressant föreläsningar om allt från demokrati till psykisk hälsa. Högmässa i domkyrkan har också hunnits med.
Mitt flyg lyfter på tisdag och förhoppningen är att jag därefter ska ha möjlighet att skicka hem små glimtar från livet i Costa Rica till er genom denna blogg. Jag hoppas att det ska bli angenäm läsning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)